17 april, 2015

DOC och drömmen

Av JanneHbom

För en knapp vecka sedan skrev jag här om att följa sin dröm. Om DOC – bandet, fyra gubbars rockdröm. Det var dags för vår premiärspelning. Dags för oss att leva vår dröm. Hur gick då? Vad hände? Det var magiskt roligt, när den första nervositeten släppte, och det gjorde den busfort. Vi hann med ett par, tre takter på öppningslåten, Junior’s wailing, sedan var dansgolvet fullt. Och sedan pågick det långt in på natten. Publiken gillade det vi spelade. De gillade oss. Det finns inget bättre än att bli gillad, att bli omtyckt. Så här skrev Hjalmar Söderberg i Doktor Glas:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna någon slags känsla.
Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Det är en mäktig känsla. Att bli så omtyckt. Nästan svår att hantera. Efteråt ramlade mejl och mess in. Glada tillrop och fantastiska omdömen. Vi rodnade först (trots de rockers vi vill vara) men sedan sträckte vi på oss och satte ihop något typ av CV. För nu vill vi ut och spela överallt!

MER:
Trots allt – DOC premiär ikväll » (förra blogginlägget)