Doktorns diagnos
I dag hade Dr. Watson och jag vårt första egentliga samtal. Doktorn är ny här i flocken och det har väl nog aldrig givits något bra tillfälle förrän i dag. Ny och ny förresten, han har redan hängt med oss ett rejält tag. Men som sagt, idag hade vi vårt första egentliga samtal. Och det blev ett allvarligt sådant. Vi hade stannat upp på rundan och satt uppkrupna på en stor gråsten och blickade ut över dalgången. Trots att vi var en bra bit in i december var det milt som en hyfsad vårdag och sunnanvinden smekte istället för att bita som borde vara det naturliga även för en sydlig vind så här års. Där satt vi.
-Vet du, sa jag och lät bekymrad, det är nog dags att du får en diagnos.
-Diagnos? sa Doktorn och blinkade lätt oförstående med ögonen.
-Exakt, svarade jag så där lite lagom kameralt.
-Diagnos? upprepade Doktorn frågande.
-Du behöver en diagnos, utvecklade jag och kliade mig på hakan.
-Behöver jag? sa Doktorn.
-Ja, eller rättare sagt, du förstår, vi behöver en diagnos på dig för att kunna ge dig rätt stöd, sa jag.
-Näe, svarade Doktorn dröjande, det är det jag inte gör, förstår.
-Låt mig förklara, sa jag och reste mig upp på stenen. Om du hade kommit till oss för säg så där en tio eller femton år sedan. Då hade vi kunnat förklara all din otålighet, din energi, ditt ständiga aktivitetsbehov och inte minst din i det närmaste outtröttliga nyfikenhet och oförmåga att sitta still med en enda mening: Du är ett livligt barn.
-Barn? Doktorn stirrade nu på mig.
-Jo, alltså hos oss tvåbeningar skulle det heta så. Mera korrekt i ditt fall är väl – en livlig valp.
-Så om jag förstår det rätt, sa Doktorn med ett något syrligt tonfall, att om jag hade anslutit till flocken för femton år sedan hade jag betraktats som en livlig valp. Är det så du menar?
-Då ja, svarade jag.
-Men nu är inte då, utan nu är nu menar du? Doktorns ögon drog ihop sig en aning.
-Ja, så menar jag, sa jag och fortsatte, och därför behöver du en diagnos.
-För att nu är nu? sa Doktorn.
-Ja, sa jag, för att nu är nu och i nu där vi lever nu räcker det inte med att säga att du är livlig. Vi behöver ge dig ett antal bokstäver också.
-Bokstäver? Doktorn såg lätt förvirrad ut. Han upprepade: Bokstäver?
-Ja, sa jag, du förstår om du kan beskrivas med bokstäver så kan vi skjuta till de resurser som krävs för att ge dig det stöd som du behöver. Så har vi liksom lagt upp det hela.
-Hur många? frågade Doktorn.
-Förlåt, svarade jag.
-Ja, alltså hur många bokstäver? Jag undrar hur många bokstäver ni behöver, sa Doktorn.
-Ja, det vet jag faktiskt inte, tvekade jag.
Fem? sa Doktorn.
Fem? svarade jag.
-Ja, jag kan ge dig fem. Antecknar du eller kommer du ihåg dem? Doktorn väntade inte på svar utan hoppade ner från stenen, vände sig om och sa:
-Ett F, ett P, två W och absolut ett D. Jag har alltid gillat bokstaven D. Dels så kommer den hyfsat tidigt i ert alfabet, dels så påminner den om ett brett leende. Man behöver bara vrida lite på huvudet för att se det. Och så vred han så där hjärtskärande sött på huvudet som bara han kan för att illustrera vad han menade.
-Där har du mina fem, hoppas de duger till din diagnos. Och så sprang han ut på fältet allt vad han kunde. Förmodligen hade han fått upp en vittring på något intressant som inte min odiagnostiserade näsa överhuvudtaget någonsin skulle kunna känna. Jag satte mig ned på stenen igen och njöt i fulla drag av det jag såg. Doktorn forsade fram över stubbåkern i full karriär till synes fullt fokuserad att nå fram till ett för mig osynligt mål för att i nästa sekund tvärt byta riktning och springa lika fort åt det nya hållet. För så är det när själva springet är målet. Fram och tillbaka över fältet och sedan tillbaka och fram igen över samma fält. Jag vet inte egentligen hur länge de pågick. Doktorn är i mångt och mycket outtröttlig. Men jag satt där på min sten och njöt av skådespelet, av farten men framför allt glädjen. Den ofantliga glädjen över att bara få springa. Hela Doktorn for fram som ett högoktanigt lyckopiller och smittningseffekten var total. Jag fylldes av samma lycka. Den där fantastiska lyckan som ibland rent av letar sig in och kittlar till och med tårkanalerna en smula.
Till slut sitter Doktorn där åter bredvid mig på stenen.
-Fungerar bokstäverna? Frågar han.
-Va? säger jag som låtit mina tankar leta sig iväg längs lyckans väg.
-Ja, fungerar bokstäverna jag gav dig till din diagnos?
Jag vänder mig mot Doktorn och omfamnar honom. Han doftar lera och lätt våt päls och hans värme omsluter mig. Jag känner hans fuktiga nos mot min hals.
-Vet du, viskar jag i hans öra, jag har ändrat mig. I vår flock behövs inga bokstäver. Det fungerar alldeles utmärkt med ett livligt barn.
-Valp, viskar Doktorn tillbaka.
-Visst, svara jag, valp heter det ju.
Vi sitter där en stund, eller en evighet. Doktorn och jag. Till slut frigör sig Doktorn och hoppar ner från stenen.
-Nu tävlar vi, ropar han och sätter av.
-Vänta, ropar jag tillbaka, och börjar springa efter.
-Du, skriker han över axeln, förresten är jag ingen valp längre. Jag är unghund.
-Ja, jag vet, ropar jag tillbaka, men han är redan så långt före mig att han nog inte hör mitt svar. Så jag säger nog mer för mig själv:
-Visst du är unghund nu. En livlig unghund. I vår flock.