18 mars, 2014

Tjusarkungen – En vandring bland Statyer och Skulpturer

Av JanneHbom

Den 24 januari 1808, på dagen 62 år efter kung Gustav III:s födelse skulle den avtäckas. Johan Tobias Sergels mästerverk och synnerligen förskönande statyn av en av Sveriges mest omtalade kungar genom tiderna, Gustav III. Gustav själv var död sedan 16 år tillbaka då han efter några dagar avled i sviterna av det skott som avlossades av Jacob Johan Anckarström under en maskeradbal i Operahuset i mitten på mars månad.

Exakt klockan 11 skulle själva ceremonin för avtäckandet av statyn påbörjas vid kajen nedanför Slottsbacken. En plats som faktiskt Gustav III själv tidigare valt ut. Det var nämligen där han en gång i tiden landsteg efter sitt segerrika krig mot Ryssland i Finska viken. (Något vi kanske kan skrämma ryssen med även i våra dagar?).

Runt kungastatyn hade man hängt upp standar med vapen från alla Sveriges landskap. Flottans hedersvakt omgav i strikt formation statyn. Nedanför trappan stod 24 livdrabanter och Stockholms garnison bildade häck utmed slottet. Regementesvis stod infanteriet längs med hela slottsbacken. Nedanför backen satt kavalleriet till häst. Samtliga vända mot statyn. När alla trupper intagit sina platser kom excellenser, innehavare av de hösta ordnarna, höga militärer och civila ämbetsmän samt hovets medlemmar. Dessa hade samlats tidigare i kung Karl XIII våning och kom nu kårvis tågande ner mot statyn. När så alla hade samlats anlände Karl XIII med sin kortege, mottog trupperna och hälsades av dessa.

Nu avfyrades en raket och omedelbart därefter lät man täckelsen falla. Samtliga trupper skyldrade gevär och artilleriets kanonen som placerats ut lite varstans runt om i staden avfyrade salut efter en inbördes ordning. Denna lätt märkliga honnör besvarades av den samlade folkmassans hurrarop. Precis överallt hade människor samlats. På gatorna, i fönstren, uppflugna på taken och ute på vattnet. Ceremonin avslutades med att kungen lät trupperna defilera förbi statyn.

Där står han än idag, Gustav III i sin amiralsuniform, symboliskt stödjande på ett fartygsroder. På huvudet har han en lagerkrans och i handen håller han fredens symbol, en olivkvist. När bronsstatyn göts 1799 hade Johan Tobias Sergel modellerat fram en hjältekonung där skulptören hämtat betydligt mer inspiration från Apollo di Belvederestatyn i Rom än från den svenske monarkens anletsdrag. Gustav III var väl egentligen av medellängd, illa proportionerade och tämligen fet. Men Sergel var en av kungens allra trognaste tillskyndare och då väljer man säkert att hellre se fördelarna än bristerna. Så verkar det ju vara även in i våra dagar.

Inskriptionen Lagstiftare, Segervinnare och Fredens återställare är får nog också ses som ett bevis på Sergels lojalitet gentemot den döde kungen. Även denna konungastaty bekostades av borgerskapet.

Att Gustav III var en tungviktare bland svenska kungar kanske de lärda tvistar om. Men några som kan skriva under på att så är fallet måste ändå vara de kranförare som skulle lyfta statyn av sin sockel 2005 i samband med en renovering av statyn.  Den första kranbilen visade sig vara på tok för klen för att klara av jobbet. Men med en ny större och starkare kranbil på plats lyckades uppdraget och 2007 var tjusarkonungen åter på plats, tjusigare än någonsin.

Under Gustav III’s enväldestid var det många som frös och svalt ihjäl inte minst under den långvariga missväxt som började 1780. Men även Söndagen den 24 januari 1808 skulle skörda sina offer. Trots att det var gynnsam temperatur för årstiden var luften fuktig och rå och bland de uppklädda och lättklädda damerna i publiken var det många som senare insjuknade i lunginflammation och avled. Uttrycket vill man var fin får man lida pin blir i detta sammanhang en underdrift.

Men då under ceremonin och kalaset fanns det en som lös starkare än alla andra där han stod i bronsblänket från statyn. Statyns skapare Johan Tobias Sergel. Skulptören höjde glaset och drack kungens skål med orden:
”Ta mig tusan djävlar, var icke Gustav III en stråle av det eviga ljuset”. Som sagt, om det tvistar de lärda.

Jag gillar skulpturer och statyer. Jag höll på att skriva – jag älskar statyer – men kalmerade mig en aning. Men jag känner starkt för det skulpturala uttrycket. Jag har gjort det länge, långt innan jag läste Konst- och Arkitekturhistoria på Uppsala Universitet. Under åren har jag samlat material framförallt om Stockholms statyer och skulpturer. Det som har fängslat mig är förutom konstverken i sig är även alla de historier, berättelser och ibland rena rama legender som uppstått runt statyernas tillblivelser och dess väg fram till färdiginvigda konstverk.
Även i våra dagar väcker nya konstverk och installationer våra känslor och ibland kan debattens vågor gå höga både bland kritiker och tillskyndare. Men så verkar det ha varit i alla tider. I ett antal texter tänkte jag bjuda med den intresserade läsaren på en vandring bland några av dessa konstverk och några av historierna runt dem. Ibland kommer jag ta mig friheter i texterna som förmodligen inte skulle klara en notorisk vetenskaplig granskning.
Tidigare publicerad statytext:
Nu går vi – men vi backar 240 år – En vandring bland Statyer och Skulpturer

 

#blogg100 
#Blogg100 är en utmaning som går ut på att blogga varje dag, 100 dagar i rad.
Här kan du läsa mer om utmaningen Det här var blogginlägg 18 av 100.