170 dagar

Etthundrasjuttio dagar in på 20-talets första år och handen på hjärtat, det har väl inte varit något inte höjdarår ännu. Men, faktum är att decenniets första år för hundra år sedan var väl inget kanonår det heller. Alkoholransonering och motbok, Max Bruch dör, Hjalmar Branting avgår och Zorn lägger ifrån sig penseln för gott. Men visst det finns ljuspunkter nu som då. Nu – luften är bättre eller om det var mindre dålig. Då – Amerikanska postverket beslutar att barn inte får skickas via postpaket.

Men ikväll är det dags att lägga sju sorters kakor under kudden och drömma om ett giftigt bakverk, typ.

Morgonkaffet utomhus. Klockan är knappt halvåtta men redan är luften uppvärmd. Det blir alltså en ovanlig midsommar till och med vädermässigt. I en av klibbalarna nere vid åkanten sitter en trädgårdssångare och bjuder på konsert. Den bryr sig varken om kakor eller världslägen. Den bara sjunger sin breda repertoar. Starkt, varierat och vackert. Jag njuter, sippar mitt kaffe och kliar på ett myggbett. Lite som vanligt med andra ord. Vanligt – ett ord som blir mer och mer rart i dessa ovanliga tider.

Vanligt, det gillar jag. Trevlig midsommar!