Mångalen
Den må vara rund och vacker och engelsmännen må tro den är av ost men för mig innebär den bara bekymmer. Fullmånen. När det är dags för månen att bli full, och det inträffar ungefär var 29:e dag, vet jag att jag har en mer eller mindre sömnlös natt framför mig.
Och jag är inte ensam. Vetenskapen har i ett flertal studier visat på att vi får mer störd sömn under fullmånenätter, vilket jag som sagt kan skriva under på. Det är väl heller egentligen inte så konstigt. Vi pratar ju om en himlakropp som påverkar ebb och flod här på vår planet. Att då störa sömnen för ett gäng män och kvinnor måste ju vara en enkel match.
Däremot kan inte forskningen hitta något samband mellan fullmånen och ökad galenskap i varje fall syns inte det i den officiella brottsstatistiken. Hur den nu skulle kunna göra detta. Det är ju inte så att vi som drabbas automatiskt tänker att nu ska vi dra på brottsturné. Varför skulle vi göra det? För det första är det väl i skydd av mörker som man som mästerbov vill härja och inte i fullt upplyst månsken. För det andra, och här kan jag ju i och för sig bara tala för mig själv är jag dödstrött där jag ligger och vrider och vänder mig i sängen. Min enda önskan är faktiskt att få somna in.
Finns det då verkligen inget att göra för att undvika den nattliga mara som fullmånen utsätter oss för mer än en gång i månaden? Ta din tillflykt till ett annat land under fullmånenätter, förslår kanske någon. Lönlöst, är mitt svar. Fullmånen uppträder samtidigt över hela vårt klot.
Skaffa en totalt mörkläggande rullgardin, tipsar kanske någon annan om. Visst det kanske skulle fungera om man tror att det är månljuset som är problemet. Men påverkan från januaris fullmåne som träffande kallas för vargmånen är så mycket mer än det reflekterande ljuset.
Det är bara att kapitulera. Jag plockar fram Lundells debutalbum Vargmåne samtidigt som jag gnolar på Ted Gärdestads Jag vill ha en egen måne tills Lundells röst hörs i natten. jag kryper ner i sängen, vaken och mångalen. Men någonstans där mitt inne i sjunde spåret när Uffe i Bente ylar:
Du står där med dina Beckett-repliker
Och tigger om råd
Men avstånden är och förblir i
I en tillvaro utan nåd.
Då kommer äntligen sömnen, alldeles för sent och alldeles för lite, men ack så välkommen.