20MAR.24

Jag var hos tandläkaren igår. Jag är livrädd för tandläkaren. Det har jag alltid varit. Eller rättare sagt, jag är rädd för själva behandlingen inte för tandläkaren som person. Men det är klart, det fanns en tid då jag var rädd för själva tandläkaren också. Under skoltandvårdens era. Men det var ju på en tid då det mesta bestod av amalgam, långsamma borrmaskiner och oändligt grymma rostfria verktyg.

Resultatet av gårdagens besök förutom en dränering av plånbokens innehåll – ett dygn med värk, värktabletter och för lite sömn. Men jag har ju på ett sätt tuggat mig till det själv.

Nu kokar jag ägg. Kravodlade och tänker på de 17.000 hönorna som brann inne häromdagen utanför Linköping. 17.000! Förr hette det husdjurshållning. Nu heter det animalieproduktion. Förr var det småskaligt. Nu är det astronomiskt i sitt omfång. Förr hette tuppen Bruno och hönorna kallades för tjejerna (i varje fall i vår hönsgård). Nu är de bara namnlösa produktionsenheter. 17.000!

Jag kokar mina ägg i tio minuter. Hårdkokt passar bra i den här världen. Trots att skalet många gånger är så tunt, så tunt.