24APR.21

Av alla småfåglar är nog sädesärlan den mest sällskapliga. I varje fall av de jag känner. Känner till. Vår ärla här i Linnefors har under åren utvecklat en särskild relation till Dr. Watson. Han må vara hund och hen må vara fågel men de umgås otvunget med varandra. Förvisso nära varandra men aldrig för nära. Jag menar han är ju ändå på något sätt fågelhund. Men viltren, om viltet inte är en ekorre.

Dock är det nog tufft för ärlan just nu. Kosten består ju till stor del av insekter och kryp. Något som säsongen ännu inte bjuder på i någon större omfattning. Fästingar däremot. Men vem äter fästingar? Enkla svaret – ingen.

På tal om parasiter – jag hoppas de låser in asen som lurat till sig mångmiljonbelopp via assistansersättningen. Rättegången mot de 22 inblandande börjar i Göteborg i veckan och räknas pågå en dryg månad. Så trots att de är ertappade kommer de fortsätta att kosta skattebetalarna pengar.

Läser i DN att surfarna i Mölle är oroliga för att vågorna ska försvinna om den planerade bryggan byggs. Det för tankarna till min egen korta och plågsamma karriär som surfare. Det hela utspelade någon gång i början på 2000-talet nere i franska Biarritz. Det europeiska vågparadiset för alla oss seriösa surfare. Flera snäpp bättre än tyska Sylt.

Karriären då? Den korta. Dagen var kommen. Kallt men schysst våghöjd. Första fyspasset. Att tränga in den välgödda kroppen i en våtdräkt. Lika svårt som att lyckas packa tillbaka uppackad asiatisk elektronik i sin originalkartong. Med andra ord i stort sett omöjligt. Så, efter tjugofem minuters slitande, dragande, tryckande, pustande, frustande var ändå stora delar av min lekamen täckt av gummi. Jag greppar min nyvaxade bräda och inte helt olik Mitch Buchannon i Baywatch rusar jag ut i vattnet för att möta den första vågen. Slänger brädan framför mig och kastar mig sedan i full karriär på brädan för att paddla ut. Landar illa. Knäcker ett revben. Släpar mig tillbaka till stranden. Trettio minuters gummiavskalning med konstant smärta. Ridå!