25MAR.21

Stararna har kommit. Jag smilar, eller rättare sagt, jag ler ler stort, storler. Deras sanslösa och ocensurerade kvitter, tjatter, sång, ljudande – you name it – är en endorfinkick för alla som vill lyssna. Sedan att de flyger med en säkerhet som om de tillhörde en uppvisningsgrupp av konstflygare är bara grädde på moset. Förunderligt att dessa musikaliska allätare övergår från allsköns sång så här i tidigt vår till bara vanligt knaster när de väl blivit med barn. Det får en att tänka… men än så läge full spruta av ljud ur näbbarna. Välkomna.

Grattis Venedig. Jag tror att det är idag som staden fyller 1.600 år. Närmare bestämt klockan tolv – prick. Tänk det var flyktingar som mer eller mindre befolkade de låglänta öarna, eller snarare reven, där ute i lagunen. Och som med stor skicklighet konstruerade pålverk som bidrog till expansionen. Visst, så småningom skövlades till och med skogarna på Cypern för att få tag i tillräckligt med lärkträ för bebyggandet.

Venedig är en märklig stad att besöka. Brutalt dyrt, turistfällor överallt, men ändå en alldeles speciell atmosfär. Allt känns också lite som shabby chic möter steampunk garnerat med några viskningar från Thomas Manns romanfigurer. I dessa dagar är det kanske också värt att nämna att både karantän och lasarett är ord som har sitt ursprung i Venedig. Karantän i betydelsen 40 – för 40 dagars isolering för att bryta pesten. Och lasarett som fått namnet från den av öarna där man uppförde det första pestsjukhuset. För att inte nämna de näbb- och strutformade ansiktsmasker som man bar i tron att de skulle begränsa smittan.

Känns det igen – karantän – sjukhus – munskydd? Inget nytt under solen med andra ord. Förutom att stararna är tillbaka. En härlig nyhet att glädjas åt.