26APR.24

Vi har två skogsduvor som hänger här i trädgården i Linnefors. Det jag slås av är hur stora de är. Och vackra. Dessutom tror jag att de har fågelvärldens fränaste flykt. De är liksom luftens berg-och-dalbanor. Flaxar hårt med vingarna för att stiga för att sedan plana ut och falla i höjd. Och så om och om igen.

Annars är ju duvor och då speciellt fredsduvor en mer eller mindre rödlistad art. Krigsmetaforerna avlöser varandra oavsett vilket håll du tittar åt. Och jag tänker: Vi människor är totalt obildbara. Samma tugg idag som på 1910-talet. Samma tugg som på 1930-talet. Resultat = världskrig.

Men världskrig eller inte – alarna längs med Svartån dör här i Linnefors. Sakta men säkert. Vattendomarna ger Tekniska verken möjligheten att döda dem. Och det gör de. Erosionens skadegörelse är tydligen ett pris man är villig att betala. För att tjäna några mer kronor. För att rädda kostnaderna för bygget av vattenvägen i Laxberg.

Tur att det finns vitsippor då. Det är kanske det vackraste jag vet. Förutom verk av Caravaggio och möjligen naturen härikring.