2SEPT.2021

Första höstmånaden är här. Knappt att det syns, möjligen känns, men syns gör det nog inte än. Löven är fortfarande gröna på de träd som lever och inte är sjuka. Den gigantiska, knotiga, oregerliga almen här i Linnefors dog i år. Nu är jag orolig för den magnifika kastanjen. Dess löv har i år drabbats av rena rama fläcktyfusen. Och jag som trodde bara det var Lundells kastanj där nere på Österlen som led.

Korparna har bytt skog. Tidigare hade de sin hemmahamn i tallåsen norr om oss. Över fälten lekte de tafatt högt i det blå och kraxade stolt när de genomförde den ena akrobatiska figuren efter den andra. Nu håller de till i skogen bakom Hanarp. Jag undrar vad som föranlett flytten? Kanske är de till och med mer störda av cross-åkarnas framfart i den norra skogen än jag är. Eller så ville de bara vidga sina vyer.

Jag har förvisso ett kluvet förhållande till korpen. Dels är det en vacker, närmast arkaisk fågel. Kråkfåglarna har funnits här sedan urminnes tider, dels är den ett rovdjur och jag vill minnas (jag kan ha fel) att de spelade en synnerligen otäck roll i ”Harens år” av Arto Paasilinna. Boken som kom 1975, för övrigt harens år enligt den kinesiska kalenders, är en helt fantastisk berättelse om en man som lämnar det trygga kontorslivet för att leva vildmarksliv istället. Också en form av flytt att förundras över. Mötena i boken är vackra och säregna. Läs den gärna!