30DEC.2021

Så återstår det bara knappt två dagar av det här året. Ett på många sätt märkligt år. Om 2020 var ett pandemiår som präglades av ovisshet med tankar som ”var ska det det ta vägen… hur ska det gå???” Så blev 2021 mera ett år där gilla läget och någon form av normalitet mitt i smittan infann sig.

Normalitet, ett tråkigt ord. Begränsande och samtidigt också på något sätt dömande. Normalitet och omgivningens uppfattning av vad som är normalt har alltid hämmat både utveckling och kreativitet. Trots att det är så uppenbart är det fortfarande till stora delar förhärskande. Ändå finns det de som lyckas bortse från det och ibland till och med åstadkommer storverk. All heder till dessa.

Jag utgår ifrån att 2022 blir ett bra år. Min egen hemsnickrade teori som baserar sig på ingenting är att under mars månad kommer pandemin att kanske inte klinga av, men ändra skepnad. Från något nytt, akut till en etablerad smitta i samhället, en blanda alla andra. Fast, som sagt, det vet jag ju ingenting om.

Koltrastarna har kongress här i trädgården. De har varit extra voluminösa under kylperioden när de burrat upp sig runt fågelbordet. Ett gräsandspar är nya gäster här i Linnefors. De kom helt sonika vandrande upp från ån en dag under de kallaste perioden. Frusna och hungriga gjorde de sällskap med de andra fjäderfäna runt det dukade bordet. Fick till och med hålla ett förmaningstal för Doktorn och förklara att, förvisso tillhör han den apporterade sorten men att fågeln i fråga måste vara nedlagd innan apportering kan påbörjas. Och i detta fallet fanns det inga planer på nedlägganden, utan tvärtom, här var det frågan om att ge mera liv till liv. Doktorn begrep, nickade och gick på sorkjakt istället.