Konsensus, frågor på det?

-Det är rimligt, sa den mörka rösten i konferenstelefonen.
Alla andra deltagare andades tyst.
-Absolut rimligt.
Någon harklade sig. En penna raspade svagt. Sedan tyst.
-Frågor på det? den mörka rösten bröt åter tystnaden.
Det lät som om någon någonstans skruvade lite på sig. Kanske bara bytte sittställning. En del konferensmöbler är mer design än komfort i vår koncern.
Utanför fönstret där jag satt regnade det. För andra dagen i rad. I en annan del av landet sken solen. Vi hade alla börjat vårt möte med att redogöra för det lokala väderförhållandena.
-Vår avlånga land krävde det, menade den mörka rösten. Det var också olika, väderförhållandena. Allt från mulet och sol till blåst och som här då, regn.

En gång i kvartalet träffas vi på det här sättet. Eller rättare sagt, träffas vi inte på det här sättet. Klockan noll åtta noll noll, prick ringer vi ett speciellt nummer, knappar in en kod och så är vi på plats. Vid varje möte är det nästan alltid någon som fallit ifrån och ersatts av någon ny. Någon annan. Jag räknade efter och kunde konstatera att jag nog nästan numera är äldst i gården. Förutom då den mörka rösten, chefen. Det har sagt mig att blir man uppringd av den mörka rösten efter mötet betyder det slutet.

Om man vill säga något på mötet ska man först säga sitt förnamn.
-Vi behöver inte hålla så hårt på formaliteterna, har den mörka rösten sagt, det räcker med förnamn.
Först sitt förnamn, sedan kan man säga det man vill ha sagt. Jag har aldrig sagt mitt förnamn. Jag har aldrig sagt någonting.

Det var inga frågor på den mörka rösten fråga. Det är aldrig några frågor. Vi beslutade även den här gången det rimliga. I vår grupp fattar vi beslut utifrån konsensus. De har vi alltid gjort.
-Det blir bäst så, menar den mörka rösten.
-Bra, tack för ett bra möte, avslutar den mörka rösten.
Vi ringer av. Jag lägger på luren. Jag släpper ut luften och tar ett djupt andetag. Min telefon  ringer.