3OKT.2021
Första söndagen i oktober. Vi är alltså redan inne i den andra höstmånaden. Kanske den höstmånad som gjort minst avtryck hos mig. Mera transport än innehåll. Eller det kanske inte är rättvist att etikettera oktober så. Jag menar, november är ju i sig ingen höjdare. Mörkt mer eller mindre hela tiden. Oktober äger ändå alla höstfärgerna – från blekt grönt till brunt, däremellan gul, beige, orange och röd, till och med blodröd. Jag tar tillbaka allt. Oktober har gjort intryck på mig. Det är bara att jag inte märkt det.
Vi har ekorrar här i Linnefors. Jag tror de bor på vinden. De hänger bokstavligen i trädgården och retar både skator och hundar. Ett tag såg jag nästan aldrig ekorrar. Nu ser jag dem ofta. Här, i skogen, i stan. Jag tror att de på något sätt kommit tillbaka. Fint, jag gillar dem.
När jag var grabb tog jag hand om en ekorrunge. Föräldralös på grund av en katt i grannskapet. Den var svag, visade knappt några livstecken när jag fann den mitt på stigen i skogen, en dag när jag var på väg till min favoritkoja. Veterinär rådfrågades. Skansen rådfrågades. Naturhistoriska riksmuseets zoolog rådfrågades. Jag minns att jag satt med telefonluren hårt tryckt mot mitt öra och med ungen i mitt knä. Mjukt invirad i en handduk. Alla sa samma sak – vad jag skulle göra och så – alla sa också samma sak – den kommer nog inte överleva. Jag minns att jag bet mig i läppen och svarade trotsigt – att den visst skulle klara sig. Den skulle överleva. Det var allt jag ville. Jag vårdade den som experterna sa. Ett par dagar och ett par nätter. Men den dog. Jag höll den i mina händer. Jag tror jag grät. Tror? Jag vet att jag grät. Floder. Jag hade misslyckats. Jag kände mig oduglig. Jag var otröstlig. Jag förbannade katten men min mormor sa att förbanna en katt bara för att den följer sina nedärvda instinkter inte tjänade något till.
Vi begravde ekorrungen i trädgården. Mormor höll ett tal. Jag vill minnas att det handlade om en passus ur Markusevangeliet – den där ”låt barnen komma till mig” och mormor menade att även ekorrungar var välkomna i Guds rike. Det var liksom min mormor i ett nötskal. Hon hittade alltid kraft och svar i skriften. Sedan sjöng vi, högt och hjärtskärande. Jag kommer inte ihåg vad vi sjöng. Det hela var på något sätt fint. Högtidligt och värdigt. Sedan bjöd mormor på hembakade skorpor och dopp i kokkaffe. Som vanligt drack mormor sitt rykande kaffe på fat, blåste och sedan en sockerbit mellan tänderna och sörplade i sig den kolsvarta, starka drycken. Jag doppade min skorpa till bristningsgränsen innan jag fyllde munhålan med kaffeblöt vetesmet. Och sakta men säkert återvände livet till det normal. I varje fall nästan.