4JUN.21

Nu är det verkligen mitt i syrén. På köksbordet står en nyplockad bukett som bjuder utomhusdoft inomhus. I dag har jag ett lätt tunnelseende efter en natt som inte bjöd på tillräckligt med sömn. Det blir så ibland när allt utom tankarna inser att det är läggdags. Då, rent av inspirerande. Nu, irriterande. Och tröttande.

Såg att höjdhoppar-Kajsa blir förbundskapten. Det låter bra. Hon verkar kunnig. Optimist kanske. Höjdhopp var en av de där grejerna i skolgympan som var skitläskigt. Trots att jag nog var längst i klassen hoppade jag lägst i klassen. Ja, i alla klasser på skolan. Idrott blev aldrig min grej. Intresset som initialt visade svaga livstecken dog definitivt med hjälp av skolgympan. Bom, och bygelhäst. Klätterrep och ribbstolar. Som BDSM iklädd sockiplast.

Dessutom en vardag fylld med marinblå duschhuvor, svartmögel och sprucket kakel, medicinboll och gröna, röda eller blå lagband i äckligt tyg uppträdda på en ring av stål. Band som delades ut till var och en av oss efter en alldeles speciell hackordning. Ihopsydda bandöglor som skulle bäras på kroppen som nån annan litenskönhetsdrottning – absolut inte viras runt handleden. Och slungboll och nät fyllda med andra bollar. Skrik, visselpipor. Jobba hem! Sista tio! Förstår fortfarande inte hur ovan på något sätt skulle kunna vara betygsgrundande. Men det förstod väl ingen annan heller då gympabetygen aldrig räknades. Allt fick räknas bort.

Men värmen är här och jag njuter av värmen och av ljuset. Det är min tid nu. Ännu har jag inte börjat oroa mig för hur jag ska överleva nästa vinter – men det hinns nog med. Tids nog. Jag fattar till fullo att när vi en gång i tiden kom gående därifrån savannen, kom vi säkert inte utan anledning. Nya lägen och så småningom nya boplatser. Men själv skulle jag gärna vandra tillbaka till savannen – i varje fall vintertid. Där, då, på den tiden människan ännu inte hade uppfunnit skolgymnastik.