5JUL.24
3 SÄKRA TECKEN PÅ ATT JAG ÄR EN DINOSAURIE
Ryktet om dinosauriernas död är överdrivet. Fortfarande finns det några exemplar av dem kvar. Här i köket i Linnefors sitter ett av dem. Förvisso ingen av de farligare utan snarare en av de där gräsätarna som kämpar med midjemått och tidsanda. Hur vet jag då att jag är en dinosaurie och inte bara en surgubbe. Svaret är enkelt. Det visste jag inte, tills jag upprättade dinosaurielistan. För gillar man den är man de facto dinosaurie. Visst, man kan vara surgubbe också, men dinosaurien trumfar (det är sedan gammalt).
Så utan ytterligare dröjsmål här kommer de tre tecknen som oomkullrunkeligen slår fast att man är en dinosaurie:
1. Du minns med tårar i ögon kampanjen ”Håll Sverige Rent” och fortsätter än idag det tappra arbetet med att slänga skräp i soptunnor och papperskorgar. Om med skräp menar jag allt ifrån grisiga snuskuddar, fimpar, McDonaldsförpacknigar, bäddsoffor och alla jävla plastprodukter. Du besitter den stora begåvning att skilja på just soptunnor, papperskorgar och NATUR. Du har förstått att ett nedvevat bilfönster inte automatiskt är ansluten till en soptunna.
2. Du har som bilförare förstått att körriktningsvisare är ett grymt bra verktyg att använda sig av för att tala om för andra trafikanter vart du ämnar fara. Du kanske till och med tillhör den där alldeles speciella dinosauriearten som fortfarande väljer att använda blinkersen på det sätt det var avsett även i cirkulationsplatser. Ni vet då man genom det där ”gamla” sättet blinkade hela vägen i rondellen när man skulle ta av mot den mest vänstra avfarten. Här måste jag dock tyvärr konstatera att vi blir färre och färre.
3. Men kanske det mest tydliga tecknet på att jag är ett urtidsdjur är att jag saknar papperstidningen. Speciellt så här på sommaren. Känslan av att arla morgon sätta på kaffepannan och i det det första gryningsljuset knata upp till brevlådan för att hämta in ett par, tre morgontidningar. En promenad som här i Linnefors oftast gjordes tillsammans med en bärvilligt fyrfotad kompis. Och sedan breda ut bladen på köksbordet. Och sitta där i trycksvärtedoften med en kopp kaffe och bygga kunskap om både den stora och lilla världen. Bläddra framåt, bläddra tillbaka. Saxa något sparbart. Läsa högt, jämföra. Ja allt detta – en perfekt njutning och en bra start på dagen. (Vän av ordning kanske nu hävdar att papperstidningen fortfarande finns – och visst – den finns, för vissa. Men inte för oss dinosaurer som bor för långt bort från allfarvägarna där det inte längre är EKONOMISK FÖRSVARBART för en bransch som mer eller mindre har levt på statliga stöd sedan urminnes tider att sälja sina alster.)
Som sagt en dinosaurie. Men vi blir nog färre och färre. Så skräpa på, blink off, och platta er ni andra. Ni är sedan länge i majoritet.
Påtår!