6MAJ.23

Blå himmel efter ännu en frostnupen natt. Det ska fan var odlare så här års. Inte ett frö i backen på friland än. Inte en enda kartoffel i myllan. Midsommarpotatisen kanske rent av är hotad. Höga flöden och elräkningar som fortfarande skapar oro. Vad gör man inte för att hjälpa de stackars tyskarna i sina senaste irrfärder.

Då och då har jag ju samtalat med Johannes Vermeer, vissa samtal till och med utkomna i bokform. Men vän av ordning säger; konstnären Vermeer levde väl på 1600-talet och i Delft. Sant svarar jag, men då får man heller inte glömma bort att jag under åren samtalat en hel del också med djur, främst hundar. Lägg där till en och annat träd, gärna ek. Så en död holländsk mästare är i den kontexten inte mer framskjutande än något annat.

I dag var det en utmärkt understreckare i bladet om Vermeer. Skriven av professor Torsten Pettersson. Förvisso professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, men ändå. En text som framförde tesen att Vermeer var mer intresserad av sakerna än människorna han avbildade. Han har ju rätt. Efter att ha läst hans text ser jag bilderna på ett helt nytt sätt. Människorna mer eller mindre skissartade. Tingestarna utsökt frammålade med sin detaljrikedom, sin exakthet. Dessutom vill jag minnas att Vermeer själv vid något av våra samtal pratade om just detta, hans syn på människor och prylarna.

Och visst det är lätt att tröttna på människorna. Inte minst eftersom de framhärdar med den ena tokigheten efter den andra. Krig och våld, bitcoin och kedjebrev.

Ta min ståltermos till exempel. En utmärkt representant för tingestarna. Står där rostfri och rakryggad på köksbänken. Välfylld, fullt fokuserad på att hålla morgonkaffet varmt. Glänser lagom i morgonljuset. För att plötsligt vara till tjänst.

Påtår!