9JUN.24

Alla människor drömmer. I varje fall på natten. Det kanske är det som fattas oss. Att vi inte alla också drömmer på dagarna. Men, vi har ju lärt oss att dagdrömmare det är inga nyttiga produktionsenheter. Drönare är de, snarare än flitiga arbetare i maskineriet. Jag tänker att de människor som på något sätt jagar sin dröm är nog ändå flitigare än de flesta andra. Om nu flit är ett mått värt att mäta.

Jag drömmer i varje fall varje natt. Men jag kommer sällan eller nästan aldrig ihåg vad jag drömt. Däremot kan jag vakna med en känsla att jag drömt något obehagligt eller något vackert eller annat. Men inatt drömde jag om farsan, min pappa. Det var oerhört tydligt och när jag vaknade till mitt i natten hade jag i det närmaste maxpuls. Hjärtat slog fort och hårt. Då där i vaknandet spelades hela drömmen upp igen. Kristallklar. Från första till sista ruta. Sakta men säkert sänktes pulsen och en stund senare hade jag bevisligen somnat om igen. När jag vaknar nu på morgonkvisten finns bara fragment av det som jag drömt kvar. Det som var helt tydligt då mitt i natten är nu bara enstaka bilder som jag inte ens kan foga ihop till en dröm. Märkligt.

Skönt på något sätt att det är dag nu så dagdrömmandet kan ta vid. De drömmarna gillar jag för de blir i bland synnerligen konkreta målbilder för jakten och görandet. Dags att drömma igång…

…men först påtår!