Aldrig får man vara riktigt olycklig

Aldrig får man vara riktigt olycklig. Jag har gått igenom livet gråhårig och alltid trott att det är resultatet av att jag tvingats bära mer bekymmer, tillkortakommanden och ångest än alla andra medpassagerare här på klotet. Men pyttsan. Nu visar nya forskningsrön att mina gråa hårstrån inte på något sätt är resultatet av mina laster utan bara ren och skär genetik, men inte skär då, utan grå.

Att det förvisso finns en liten ärftlig komponentet det har jag väl förstått sedan tidigare. Farsans barr såg ju nyansmässigt redan som 30-åring ut som självaste Legolas hårsvall, ni vet han i  ”Sagan om ringen”, men jag trodde som sagt att yttre lidande fungerade som katalysator för grånandet. Tji fick jag. Som sagt, aldrig får man vara riktigt olycklig.