Älg sköts av polis i slöjdsal
[MÖLNDAL, SÖRGÅRDEN 2014-06-03] Jag ska inte sticka under stolen med att jag har haft det jobbigt ett tag. Ända sedan morsan sparkade ut mig har jag känt mig rotlös, för att inte säga hemlös. Jag har irrat runt på markerna och då och då har jag känt doften av henne och en till. Men jag har aktat mig noga för att komma i närkontakt. Hon var mycket tydlig när hon sa att hon aldrig vill se mig igen.
Jag har magrat av. Maten smakar på något sätt inte längre. Dessutom är det inte samma sak att äta ensam. Då, tillsammans med morsan var det ett sätt att umgås. Nu är det bara frågan om att fylla magen och för varje tugga växer det bara i munnen. Igår åt jag dock men det smakade konstigt och idag känner jag mig yr och allmänpåverkad. Jag dricker vatten men det verkar inte hjälpa.
De bygger mycket i mitt område. Av alla möjliga platser i hela västra Götalandsregionen har de tydligen bestämt att nästan all tillväxt ska ske i mina tassemarker. Jag känner mig mer och mer påpassad och trängd. Ställen där jag tidigare har kunnat vandra ostört är nu inhägnande byggarbetsplatser.
Dessutom har jag ett otroligt dåligt lokalsinne. Morsan brukade säga, halv om halv på skämt, att jag knappt skulle hitta mig själv i min egen daglega. Det stör mig, inte det morsan sa, utan att jag irrar bort mig så lätt.
Det var så jag hamnade här idag. Jag trodde att jag var på väg till det gammal vanliga stället men jag måste ha gjort några dåliga vägval under vägen för helt plötsligt så befinner jag mig på en plats jag aldrig varit på förut. Jag lastar till viss del min egen oro. Den äter på något sätt sakta upp mig och mitt ältande gör att jag förlorar mig i destruktiva tankar och glömmer bort att vara uppmärksam på var jag är på väg. Jag bara går.
När jag lyfter blicken tycker jag mig skönja mamma framför mig. Och hon är inte ond utan hon tycks säga till mig: Kom lilleman, kom. Jag blir så glad och varm och för en sekund släpper all ångest. Hon vill ha mig tillbaka. Jag rusar mot henne, mamma.
Jag vet inte om det var det jag åt igår eller om det var solens reflexer mot glaset, mitt dåliga allmäntillstånd eller den totala tomheten efter morsan eller om det var en kombination av allt tillsammans. Det har ingen betydelse. Men det var inte min mor som stod där. Det var min egen spegelbild reflekterad i panoramafönstret. Men jag sprang, jag rusade och med full kraft flög jag genom mitt eget porträtt och glassplittret yrde runt omkring mig.
Jag skar mig inte utan oskadd stod jag nu mitt inne i vad som verkade vara en matsal för ungdjur med kläder. Alla skrek och rusade iväg. Det serverades fisk idag. Jag har aldrig varit mycket för fisk. På ett bord stod några salladsskålar fyllda med lätt brunad, illa sköljd isbergssallad. Redan på håll kändes lukten av bekämpningsmedel. Jag avstod från att smaka.
Än en gång krossades mina drömmar om mamma. Den här gången av glas. De skriker fortfarande runtomkring mig men nu på avstånd. Jag avskyr ljudet. Jag vill bara bort. I skydd. Alla lämnade matsalen genom det stora dörrhålet. Jag rör mig åt andra hållet. Följer en trång korridor. Magen värker. Där längst bort en öppning mot ljuset och jag känner doften av skog av gran och fur.
Jag befinner mig i skogen igen. I varje fall om dofterna får avgöra. Det doftar ljuvligt starkt av tall, men jag förnimmer även en hel del gran och både björk och ek. Här är varmt och ljust och tyst. Men samtidigt är jag fortfarande på något sätt inomhus. Där borta i hörnet en bädd av spån som verkar ha kommit från den stora skapelsen som står där bredvid med silverglänsande vassa tänder på band. Jag är så trött, så trött.
Jag bäddar ner mig bland spånen och jag vet inte om jag egentligen somnade eller om jag bara slumrade till, men plötsligt är jag medveten om att jag inte är ensam i rummet. Det luktar inte längre bara skog utan den har blandats upp med lukten av människosvett och dåligt kaffe. Mina ögonlock är så tunga men jag tvingar mig att öppna ögonen. Det tar några sekunder att vänja sig vid det märkliga ljuset i den här skogen. En blåklädd människa framträder suddigt. Han höjer armen till vad som verkar vara en hälsning. Jag är så trött. Jag sluter ögonen igen och längtar efter mamma.
Blogg100
#Blogg100 är en utmaning som går ut på att blogga varje dag, 100 dagar i rad.
Här kan du läsa mer om utmaningen Det här var blogginlägg 95 av 100.