Alla är vinnare = Ingen är vinnare
[LINNEFORS 2014-01-20] Spanjorskan och jag tog en lunchpromenad och njöt av solskenet. I en av Svartåns meandrar höll sångsvanarna ting. När vi passerade var tonläget i diskussionen bitvis högt och förmodligen behöver det rinna en del vatten till under Götevibron innan konsensus uppnås.
Här i Sverige gillar vi konsensus. Konsensus kanske rent av är något av det mest svenska som finns. Vi är överens. Alla håller med. Ingen är överkörd och alla är vinnare. Rättvist helt enkelt. En god teknik och ett gott tankesätt och en strategi som många gånger är framgångsrik och hållbar. Breda överenskommelser som alla kan ställa upp på.
Men med konsensus som modell finns också risken att målen inte blir lika utmanande, utförandet blir mindre spetsigt och resultatet blir bara lagom. När man dessutom säger att alla är vinnare kan man inte lika gärna säga: Ingen vann.
Istället är det väl så att många gånger har de bästa besluten fattats trots avsaknaden av konsensus.
-Vi bygger en bro över till Danmark, var det någon som sa och ett motstånd som höll i sig i över ett halvt sekel stretade emot. Till slut byggdes bron och det marina livet överlevde och en ny kraftfull region – Öresundsregionen – växte fram. Och med den konstgjorda ön Pepparholm skapades möjligheterna till ett unikt biologiskt experiment.
-Usch och fy! Inte en skateboardpark mitt i stan! De var många som ondgjorde sig över förslaget att anlägga en skateboardpark mitt i stan i lilla Tranås. Stökigt och skräpigt och så försvinner det en massa gräsytor, sa man och argumenterade att hela tanken skulle förpassas en bra bit utan för stadskärnan. Kanske vid den stora idrottsanläggningen halvvägs till Ydre kommun. Nu har vi facit, trots otaliga turer och returer i stadens byggnadsnämnd kom parken till stånd mitt i stan och succén har inte låtit vänta på sig. Välbesökt av både åkare och åskådare. De forna kritikerna tiger still.
Oavsett om det gäller att bygga broar mellan folk eller sätta upp ramper för framtidens hopp är det kanske så att ibland är det bra att vi inte alla tycker likadant från början. Man kan ju alltid ändra sig. Eller hur? Det kan vi väl komma överens om?
Det tydligaste exemplet på att alla beslut som fattas av majoriteten inte är så lyckade är den folkomröstning som genomförde 1955 (?) om högertrafiken. En klar majoritet sa nej men högertrafiken infördes ändå 1967 och tur var väl det. Hur skulle det sett ut på vägarna idag om folkomröstningsbeslutet hade fått gälla i all framtid?