Ängsligt i hönsgården
Det blev bara ett par timmars sömn. Det blir så ibland. Det är tur vi inte har tupp just nu. Jag kan tänka mig att det skulle äta lite på tuppens självaktning att jag förmodligen nästan alltid skulle vara uppe före honom. Det är väl ändå så att det är ett av tuppens huvudgöromål att vara först upp på morgonen för att trumpeta ut den nya dagen för alla oss andra här i hönsgården. Vår familj har nog varit hussar och mattar till värdens snällaste tupp men också till en av de argaste hanar som sprättat omkring på jordegolvet.
Den snälle, en brun tupp som lyssnade till det självklara tilltalsnamnet Bruno. Han var översnäll och gillade hellre att hänga med hankatten än att försöka hålla ordning på och guida de räddade leghornshönsen som också ingick i familjen. Bruno var HBTQ långt innan ordet överhuvudtaget var uppfunnet och dödligt förälskad i Sigge, katten som alltid var klädd som James Bond. Brunos försummelse av hönsen ledde till mer eller mindre att anarki bredde ut sig bland de vita fjäderdamerna. På dagarna irrade de i stort sett planlöst omkring och alla var mer eller mindre hackkycklingar då ingen hierarki fanns på plats. Det mest sorgesamma var nog ändå kvällarna när man stängde hönshuset och bristen på implementerat organisationsschema resulterade i att alla ville sitta på den översta pinnen. Eller alla och alla? Inte Bruno, han satt drömskt och frånvarande vid fönstret, betraktade månen och stjärnorna och längtade efter nästa dag då han åter fick träffa sin älskade Sigge och sitta och mysa under takåsen.
Annat var det med tuppen Ratata, som fått sitt namn inte från den lätt korkade seriefigurshunden i Lucky Luke eller från Mario Scoccos pop-grupp med samma namn. Nej då, namnets ursprung var mycket enklare än så. Det lät nämligen som en kulsprutepistol ra-ta-ta när han med sina sylvassa klor kom rusande mot en över hönshusgolvet för att göra upp och skydda sina brudar, som han envisades med att kalla sina höns.
Ratata flög in vår familj som ersättare till Bruno som mer eller mindre sa upp sig. Den nye, Ratata, var precis villkorligt frigiven efter att ha suttit av en volta för en massiv attack mot en tidigare ägare. Ett brott som han för övrigt benhårt nekade till och aldrig någonsin erkände. Visst, han var livsfarlig men han var tupparnas tupp om man tillämpar ett hierarkiskt synssätt där en stark, läs urstark, ledare genom ett i det närmaste diktatoriskt utövande får allt att fungera. Han var visserligen en envåldshärskare men han älskade sina hönor, vilket han också visade bokstavligen gång på gång men han såg också alltid till deras väl och ve. Där Bruno misslyckats skapade Ratata ordning och struktur. Matjakten, Hökvakten, skydd och skugga. Allt samordnade han. Och resultaten lät inte vänta på sig. Leghorn-tjejerna växte till sig, fjädrade på sig och äggproduktionen nådde nya rekordnivåer. Allt fungerade helt enkelt.
Det är inte utan att man önskade lite mer av Ratatas egenskaper och lite mindre av Bruno även i dagens svenska hönsgård. Här är det alldeles för ängsligt just nu. Inte undra på att man ligger vaken om nätterna.