Ankomsten – del 1

– Hej Gogo, står du fortfarande här? viskade Vladimir när han kom fram till det döda trädet där vid landsvägen.
– Ja Didi som du ser, det gör jag. Det verkade nästan inte ens som Estragon blev särskilt förvånad över att Vladimir kommit tillbaka.
– Väntar? frågade Vladimir.
– Förlåt? svarade Estragon.
– Väntar? Upprepade Vladimir.
– Jo, sa Estragon och var på väg att sätta sig ner när han ångrade sig. Han kommer nog när som helst. I varje fall den här gången. Förra gången kom han nog inte, men den här gången kommer han nog.
– Förra gången kanske han redan hade kommit? försökte Vladimir.
– Förlåt, sa Estragon.
– Förra gången kanske han redan… sa Vladimir men avbröts av Estragon.
– Nej, förlåt mig Didi för förra gången. Det var det jag menade. Inget annat.
– Nej, förlåt mig Gogo för förra gången, svarade Vladimir.

De tittade på varandra under tystnad. En tystnad som varade lika länge som det krävdes för att alla sinnen skulle ges möjlighet att ta in och tillgodogöra sig allt det som sker.

– Gogo, hur länge till ska du vänta den här gången? frågade Valdimir.
– Förmodligen inte tillräckligt länge, svarade Estragon.
– Jag gör dig sällskap, sa Vladimir.
– Vi sätter oss kanske ner, sa Estragon.
– Ja, kanske det. Vladimir nickade.