ANNANDAGJUL.2021

Har fått fyr i köksspisen och värmen, och doften, sprider sig i köket. Ute är det knappt tio minus och snö. Inne pågår det lite tomteverksamhet inför dagens klappbyten utanför Borensberg.

Papperstidningen är digital. Det är den förvisso alltid här på söndagar. Som vanligt fylld med våld, brand och sjukdom. Även lite faror och ohälsa. Dessutom armod och krig. Man blir vad man äter, sägs det ju. Tänk om man också blir vad man läser?

Hemma på gatan där jag växte upp bodde det en tant som var blind. Helt blind. Det påstods att hon hade läst sig till blindheten. Hon hade läst texter som inte var tänkta att läsas och de hade gjort henne blind. Jag vill minnas att hon hette Gerd. Hon bodde i ett vitt hus. Det var inget särskilt med huset i sig mer än att alla fönster var mörklagda. Det är klart ljuset betydde ju inget för Gerd. De flesta andra på gatan, både barn och vuxna, undvek Gerd. Jag tror till och med att många var rent av rädda för henne. Hon tillhörde den där lilla skaran av blinda som inte bar mörka glasögon för att skona de seende. Hennes mjölkvita, grumliga ögon stirrade blint tillbaka på alla som mötte henne.

Jag var aldrig rädd för henne. Tvärtom, jag tycket om henne. Jag gillade hennes berättelser och hennes doft. Jag sprang gärna ärenden åt henne. Bara för att sedan få sitta i hennes kök och höra henne berätta om det stora äventyret där ute i världen. Jag sa; Gerd kan du inte berätta … hon nickade sakta samtidigt som hon med vana händer tände eld i köksspisen. Stängde luckan, vände sig om och började berätta till knastret från brinnande ved. Och den där alldeles speciella doften av vedspis spred sig i rummet. Precis som den gör här och nu i köket i Linnefors. Dofter är sannerligen ett sätt att komma ihåg och att få minnas.