Ännu en härlig dag, tänkte jag…
[LINNEFORS 2014-12-20] Ännu en härlig dag, tänkte jag när jag vaknade i morse. Blås du vind, mig bekommer det inte. Inte heller mörkret biter på mig, tänkte jag starkt när jag likt en stigfinnare banade mig väg till brevlådan för morgontidningarna. Ännu en härlig dag, tänkte jag, men det var innan jag läst artikeln.
I köket puttrade kaffebryggaren. Ett riktigt fynd från Electrolux som uppenbarade sig mitt bland tubsockor, svarta t-shirts och läderplånböcker i plast på marknaden i Skänninge. En gudasänd maskin som brygger, med hjälp av Z-märkta bönor och kardemummastänk, det allra godaste kaffe som en människa nog kan önska sig.
Doften av kaffe, den röda julduken på köksbordet. En kökssoffa fylld med fårskinn och orientaliska kuddar och tre lätt fladdrande lågor i julstaken och nu återstår endast en dag innan de bjuder in det fjärde ljuset och blir den kvartett som budar om att väntan snart är över.
Där i sitter jag då med min generöst tilltagna kopp fylld med rykande livsolja och känner mig stark, modig och rent av lite ung till sinnet och bläddrar och läser den första av morgontidningarna.
En papperstidning dessutom. En sådan som man inte kan ladda ner utan måste hämta eller få till sig via bud. Men ändå som en app på telefonen fylld med text och bilder i färg med den skillnaden att här ingår också doften av papper och trycksvärta.
Där sitter jag och läser min tidning, stark, modig och ren av lite ung till sinnet. Då plötsligt hela min värld ruckas och jag kröker rygg. Tar ett stadigt tag i bordskanten. Det svartnar för ögon under ett par sekunder och tankar om AMF och organiserade bussresor till obskyra hembygdsgårdar blandas med duvmatning i motljus och traditionella kepsar från Wigens i olika gråa nyanser. Jag är till och med nästan på väg att hämta ett fat för att för att spilla upp lite kaffe på så jag kan sörpla i mig drycken på det sättet.
Där på en till synes ointressant sida i tidningen tornar en av alla dessa mer eller mindre ständigt närvarande gubbar upp sig. En tunnhårig, grånad gubbrepresentant med sina karaktäristiska vattniga spanielögon. Där sitter han. Lätt framåtlutad med huvudet en aning på sned och händerna ihop på ett pastorlikt sätt. Ett välkänt ansikte med ett lätt plågat uttryck som på senare tid setts ofta både i teve-rutan och på tidningssidorna.
Jonas Sjöstedt heter han. Partiledare för Vänsterpartiet. En gubbe bland alla andra gubbar på den arenan.
Men artikeln handlar inte om att han går till storms över något. Eller att han vill skrämma oss, eller ens hota oss. Utan bara om att gubben på juldagen blir ett år äldre. Så långt allt gott. Men det som får mitt blod att isas, det som får mig att hålla andan och känna hur kraften rinner ur mig är att den gamle gubben på tidningssidan när han fyller år bara fyller femtio. Femtio?
Hade vi varit bröder Jonas och jag då hade han varit min lillebror. Lillebror!? Bara tanken på att ha en gubbe till lillebror blir för mycket. Inte undra på att jag kröker rygg och helt plötsligt känner jag mig så gammal, så gammal. Hela min förvridna självbild rätas ut och jag famlar efter käppar, rullatorer och börjar här och nu släktforska, drömma om kaspaderkakor och känna en stark längtan efter dragspelsmusik. Åldrandets obönhörliga vågor sköljer över mig. Men efter några minuter, eller några timmar avtar vågrörelserna och sakta, mycket sakta lägrar sig lugnet åter och bilden av gubben Jonas förbleknar och försvinner in i glömskan. För så är det. Det bästa med att vara gubbe är att minnet är kort. Härligt kort. Ännu en härlig dag, tänkte jag när jag vaknade i morse.