Är du mätt eller är du bara mätt?
[2014-10-29] Vi lever i rankinglistornas och serietabellernas tid. Aldrig har väl Sveriges kommuner mätts, måttats och jämförts så till den milda grad som nu. Om det inte är rankingen för det lokala näringslivsklimatet som redovisas är det en öppen jämförelse mellan landets grundskolor, äldreomsorg eller något annan del av det kommunala uppdraget som trängs om presentationsutrymmet med resultaten av medborgarundersökningar, kundmätningar, fjärrvärmepriser och olika bästa-plats-att-bo-på-undersökningar bara för att nämna några.
I grund och botten är det bra att kommunernas verksamhet undersöks och till exempel Sveriges Kommuners och Landstings (SKL) arbete med öppna jämförelser har givit den enskilda kommunen en allt större möjlighet till benchmark mot framförallt andra kommuner som påminner om den egna i struktur, storlek och uppbyggnad.
Men det är först när kommunledningen och ledarskapet väljer att ta till sig undersökningarna och ser dessa som en möjlig utgångspunkt eller rent av startskott för förändring och förbättring som de verkligen gör nytta. Allt för ofta har jag mött både enskilda politiker och tjänstemän som haft famnen full med bortförklaringar till varför just den egna kommunen underpresterat i den för stunden aktuella undersökningen.
Ett klassiskt exempel är Svenskt Näringslivs undersökning av det lokala näringslivsklimatet där representanter för de kommuner som oftast hamnar långt ner i listan har en uppsjö av förklaringar varför denna, som de menar, kvasivetenskapliga undersökning inte ska tas på allvar. I vissa fall verkar nästan all kraft läggas på att hitta nya förklaringar som ska omkullkasta undersökningens kredibilitet dock många gånger med det enda resultatet att man tappar ytterligare några placeringar till nästa års mätning. Tänk om den kraften istället hade lagts på att dyka ner i siffrorna och ta reda på vad det egentligen är som ligger bakom placeringen.
För det är där någonstans i själva viljan till förändring, viljan att bli lite bättre, som vi kommer att kunna utskilja vinnarna från de andra bland Sveriges kommuner. Att helt enkelt vilja bli mätt istället för att känna sig mätt.
Men om man nu vill förändring och förbättring. Hur ska man då hantera alla dessa undersökningar? Och ska man överhuvudtaget hantera alla? För det första bör man tillse att man som kommun har en plan över vilka avgiftsbelagda undersökningar man vill vara med i, dels på övergripande kommunnivå, dels på förvaltnings- eller avdelningsnivå. Och då dessutom i ett långsiktigt perspektiv efter som de stora vinsterna med att delta i till exempel sådana mätningar/undersökningar som SKL’s INSIKT eller SCB’s MEDBORGARUNDERSÖKNING är när man kan börja utläsa trender och riktningar över tid.
Därutöver bör man också identifiera ett antal publika undersökningar som man kommer att förhålla sig till och använda sig av som en del av måttstocken för hur förändrings- och förbättringsarbetet fortgår.
Detta sammantaget kommer innebära att de allra flesta listor/undersökningar/jämförelser kommer man som kommun inte att arbeta aktivt med i t.ex. styrkort eller målplaner. Men det betyder inte att man kan bortse eller blunda för dessa. Tvärtom, som kommun måsta man förhålla sig till varenda en av dem som kan leta sig in på redaktionell plats i media efter som det kommer att påverka medarbetarens, medborgarens och kundens bild av kommunen.
Inte minst då den publika redovisningen många gånger sker i form av lättuggade rankinglistor och det som till stor del påminner om idrottens serietabeller får väl ses som ett framgångsrikt sätt att få media att uppmärksamma rapporter och undersökningar som annars kanske inte fått medialt utrymme. Det finns väl inte en rubriksättare på denna jord som skulle missa en säljande rubrik som innehåller orden SÄMST I SVERIGE.
Här gäller det att ha en beredskap för att i bästa fall informera om resultatet innan det når media inte minst till medarbetare och övrig personal i den kommunala organisationen men också till kommuninvånare och företagare. Att just vara proaktiv i dessa frågor låter sig oftast göras då undersökaren många gånger dessutom släpper förinformation till kommunerna innan det blir allmänt tillgängligt. Det kan då tyckas vara ett rimligt krav att medarbetarena får informationen först från sin arbetsgivare istället för att få det vid frukostbordet av lokaltidningen med braskande och vinklade rubriker.
Men det är också lätt att glömma att lika ofta som det dyker upp ”förlorare” i alla dessa undersökningar lika ofta dyker det upp ”vinnare”. Och det är minst lika viktigt att snabbt få ut den positiva informationen. Ibland kan det kännas som om man på den kommunala arenan ber om ursäkt när man är duktig istället för att slå sig både för bröstet och den stora trumman och basunera ut detta också.