5 april, 2014

Ärkebiskopen helt naken!

Av JanneHbom

strindbergstatyn_600

[LINNEFORS 2014-04-05] Tänk dig avgående ärkebiskopen i Svenska kyrkan Anders Wejryd spritt språngande naken. Eller som ett likvärdigt offer på jämställdhetens altare den tillträdande ärkebiskopen Antje Jackelén lika fullt avklädd. Dessutom sittande i en djärv posér i bara mässingen lätt bakåtlutade och med sänkta huvuden. Och inte var som helt heller utan mitt i Stockholm alldeles på gränsen mellan stadsdelarna Norrmalm och Vasastaden. I blickfånget för alla de hundratals, kanske tusentals människor som passerar förbi varje dag. Förmodligen fullständigt otänkbart. Men ändå har en tidigare ärkebiskop suttit just där i över sjuttio år.

Den 19 juni 1942 , en fredag, avtäcktes till slut Strindbergsstatyn i den östra delen av Tegnérlunden. Alldeles vid foten av Blå Tornet, fastigheten i jungenstil borta på Drottninggatan 85 som bland annat inrymde August Strindbergs bostad fram till hans död 1912. Namnet Blå Tornet var ett av de namn som författaren gav sin bostad, men inte som en beskrivning av husets utseende som för övrigt är gulputsat utan kanske mera som en liknelse till Blåtårn en torndel av Köpenhamns slott som under medeltiden tjänstgjorde som ett fängelse för adliga personer. Kanske en mer passande förklaring för en orolig nu åldrande konstnärssjäl än att trapphuset och lägenhetsdörrarna var målade i blå färg.

På plats vid avtäckningen var förutom prins Eugen och en hoper mer eller mindre kulturellt potenta damer och herrar även den ryske generalkonsuln Smirnoff. Att den ryske bolsjeviken Vladimir Smirnoff var närvarande var inte konstigare än att August var Vladimirs svärfar. 1912 gifte sig Vladimir och Augusts dotter Karin Strindberg i Blå Tornet.

Prins Eugen, målarprinsen, skulle snart låta den skyddade täckelset falla och flera gånger under årens lopp hade prisen också skyddat författaren och kommit inte till minst pekunjär hjälp oaktat att både kung Oscar och det övriga hovet lindrigt sagt avskydde Strindberg.

Trots att det var en bra bit kommet på den svenska sommaren var det den här fredagen osedvanligt kall och det blåste snålt i parken. Den nordvästliga vinden fick fart mellan huskropparna på både Upplandsgatan och Teknologgatan och den samlade skaran i Tegnérlunden tätnade leden för att hjälpligt försöka stänga ute kylan.

En liten bit från den egentliga klungan stod skulptören Carl Eldh som arbetat med skapelsen i decennier. Carl log. Äntligen efter år av väntan var det då dags. Redan 1916 var fullskalemodellen klar men det skulle ta ytterligare tjugosex år innan den slutgiltiga bronsstatyn skulle avtäckas. Carl och August var mycket nära vänner och med sitt arbete ville Carl säkert också få fram det storslagna i vännens konstnärskap. Att både visa på den litterärar titanen men också den ensamhet och utsatthet som varit ständiga följeslagare på Strindberg livsvandring.

Men leendet på Carls läppar kanske kom av att han drog sig till minnes den komik som utspelades några år tidigare då en pappersattrapp av statyn högtidligt kördes runt i Stockholm föra att man skulle hitta lämpliga platser att uppföra statyn på. Carl själv hade hellre sett att statyn hade placerats i Vanadislunden eller Vasaparken för som han sa:
-Man kommer då till trakter, som äro fattiga på monument. Och med fattiga människor.
Men de var fler om budet. Skönhetsrådet å sin sida ville till exempel placera statyn på Nybroplan. En livlig debatt i bland annat tidningarna tog vid. Det resulterade i att både Eldh och Skönhetsrådet fick stryka på foten och Tegnérlunden blev hemadressen för den tre ton tunga statyn som donerats till Stockholms kommun av Strindbergskommittén.

Nu var det dags. Orkestern spelade upp och tonerna ur Ture Rangströms första symfoni ”August Strindberg in memorian” fyllde parken. Täckelset föll och där satt han – författaren – titanen – lätt bakåtlutad och med sänkt huvud. Stark och muskulös men lika naken och utlämnad som han många gånger också var i sitt konstnärskap. Och samtidigt som tonerna ljöd över lunden bröt solen fram mellan de tunga, tocka molnen. Det må vara synd om människorna som Strindberg skrev. Men det finns hopp. Alltid lite hopp.

Men vänta, den nakna ärkebiskopen då? Den som satt modell för statyn var nämligen en verklig titan. Lars Olof Johathan Söderblom. En hälsing mera känd som Nathan Söderblom som från 1914 fram till sin död 1931 var ärkebiskop i Svenska kyrkan. Också han en vän till Strindberg sedan sina år som sjömanspräst i Calais och Dunkerque. Förvisso var han ännu inte ärkebiskop när han satt modell. Han var heller ännu inte ledamot av den Svenska Akademin. Det blev han år 1921. Och Nobels Fredspris erhöll han dessutom först 1930. Oavsett det så sitter han modell än idag. Där i Tegnérlunden, naken. Så som hans gud skapat honom.

En vandring bland Statyer och Skulpturer
Jag gillar skulpturer och statyer. Jag höll på att skriva – jag älskar statyer – men kalmerade mig en aning. Men jag känner starkt för det skulpturala uttrycket. Jag har gjort det länge, långt innan jag läste Konst- och Arkitekturhistoria på Uppsala Universitet. Under åren har jag samlat material framförallt om Stockholms statyer och skulpturer. Det som har fängslat mig är förutom konstverken i sig är även alla de historier, berättelser och ibland rena rama legender som uppstått runt statyernas tillblivelser och dess väg fram till färdiginvigda konstverk.

Även i våra dagar väcker nya konstverk och installationer våra känslor och ibland kan debattens vågor gå höga både bland kritiker och tillskyndare. Men så verkar det ha varit i alla tider. I ett antal texter tänkte jag bjuda med den intresserade läsaren på en vandring bland några av dessa konstverk och några av historierna runt dem. Ibland kommer jag ta mig friheter i texterna som förmodligen inte skulle klara en notorisk vetenskaplig granskning.

Tidigare publicerade statytexter:
Nu går vi – men vi backar 240 år – En vandring bland Statyer och Skulpturer
Tjusarkungen – En vandring bland Statyer och Skulpturer

#blogg100 
#Blogg100 är en utmaning som går ut på att blogga varje dag, 100 dagar i rad.
Här kan du läsa mer om utmaningen Det här var blogginlägg 36 av 100.