Att spara det bästa till sist

När ungarna var små sparade de alltid det godaste på tallriken till slutet av måltiden. De sista tuggorna kunde ibland, när det bjöds, till exempel bestå av en väl tilltagen klick rödavinbärsgelé. Och trots föräldraambitiösa och pedagogiska försök till att förorda ett mera blandat intag under måltiden höll de länge kvar vid sin strategi – att spara det bästa till sist.

Precis så blev det också i Correns bokcirkel. Efter att ha läst en massiv släkthistoria, en genrébrytande kriminalroman och en otäckt och äcklig berättelse var det dags för en bok som i slutändan blev en annan bok. Förlaget sladdade med utgivningen av Chinua Achebes tredje bok i Afrika-trilogin, Guds pil. Så, så där fem i tolv hampade det sig så att vi istället fick välja Achebes romandebut – Allt går sönder. Ett val som visade sig bli en total lyckoträff. Vi valde det bästa till sist, vilken läsupplevelse.

Nu har jag läst den en gång till. Och inser, att berättelsen eller snarare berättelserna i ”Allt går sönder” kommer att följa mig resten av livet. Lite som ett resesällskap, som en gammal vän. Inte alltid glad, ibland tyst och inåtvänd för att i nästa stund bjuda på sig själv med både värme och humor. Men också en påminnelse om att det finns så mycket här i världen att ställa till rätta.

Tänk dig själv att något, någon eller några stormar in i ditt liv, ditt sätt att leva och med våld och list eller list och våld pådyvlar dig ”det enda rätta” samtidigt som allt du trott på, levt för mer eller mindre utplånas. Dessutom när du står där i din förtvivlan och bara ser hur allt går sönder lyckas denne inkräktare med att för hela den övriga världen göra sin bild av din till allas bild. Deras lögn blir sanningen om dig och de dina – generation efter generation.

Tänk dig sedan att du eller någon av dina barn eller barnbarn fattar pennan för att berätta er historia. Jag tror att mitt bläck skulle bubbla eller rent av koka av hat, av sorg, av total förtvivlan. Resultatet skulle bara bli en anrättning fylld av svavel och bitter galla, knappast ens läsbar.

Chinua Achebe bubblar inte. Istället berättar han rakt och osentimentalt sitt folks historia. Han lär oss utan pekpinnar. Han visar på utan att peka med hela handen. Han tar oss med till en tid och beskriver ett byliv som kanske egentligen var bättre anpassat för oss människor än det liv vi försökt att leva sedan tiden blev modern. Han väljer dessutom att fylla denna märkliga berättelse med värme och humor mitt i allt som går sönder. Det är därför alla borde läsa denna klassiker, minst en gång.

Men nu ljuder bokcirkelns ogene – den ringer ut för den här gången. Tack för att jag fick vara med. Tack för alla intressanta samtal. Tack för att ni finns.

___

I Correns Bokblogg ingår Joachim Törnfeldt, Jakob Carlander (cirkelledare),  Karin Ederö,  Anna Tjäder,  Birgitta Elwing, Christel Aurelius och Jan Holmbom.

Vi träffas en gång i månaden. På Correns Bokblogg fortsätter vi diskussionen med varandra och alla övriga som vill vara med.

I vår läser vi Gertrud Hellbrands ”Veterinären” (februari),Sjöwaöö/Wahlöös ”Roseanna”(mars), Jeanette Wintersons ”Skymningsporten” (april) och Chinua Achebes ”Allt går sönder” (maj).