Bill och satiren
I natt hade jag sällskap en stund av William Hogarth. Vi satt på en bänk i St. James’s Park. I skuggan under en av alla de generösa tårpilar som växt till sig i parken. Vi matade fåglar och lyssnade till vinden. Utanför parken rusade livet på för fullt som alltid. Men här mitt i hjärtat av centrala London kändes det som tiden på något märkligt sätt stod still. Första gången jag stötte på Bill var i Uppsala i början av 80-talet. Där i en mörklagd föreläsningssal på Konstvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet dök han upp. Egentligen var det inte han som dök upp utan resultatet av hans arbete. Där i Konsistoriehuset vid Sankt Eriks torg på fondväggens vita duk uppenbarade sig Beer Street and Gin Lane två teckningar av William Hogarth som, enkelt förklarat, visade på glädjen med öl och fördärvet med gin. Bilden av Gin Lane visar en fruktansvärd värld fylld av barnamord, svält, dårskap, förfall och självmord. Allt på grund av den främmande brygden gin. På Beer Street frodas istället hälsa och välgång och en blomstrande handel, allt tack vare det inhemska ölet – ale. Bilderna tjänade också som ett starkt inlägg i den debatt som då rasade i England i mitten på 1700-talet om alkoholens skadeverkningar.
Hogarths två tryck golvade mig totalt. Om man nu kan säga så eftersom jag satt ned. De var fräscha, brutala och fyllda med sådan detaljrikedom att blicken automatiskt var tvungen att söka sig bort ifrån konstverket då och då för att ge utrymme för hjärnan att processa och ta till sig alla synintryck. Pennans skicklighet överträffades bara av konstnärens fullkomligt fenomenala känsla för disposition. Sedan den dagen har vi slagit följe Bill och jag. Hans förmåga att vara satirisk utan att bli cynisk och hans ständiga vilja att skildra vardagen och hans övertygande berättarteknik har under åren fått mig att skratta högt lika ofta som det fått mig att sätta skrattet i halsen.
Vi träffas inte alls så ofta nu för tiden, men när vi träffas är det som att tiden stått still och vi är tillbaka i samma tysta samtal som vi en gång i tiden påbörjade. Precis som nu senast, där på en parkbänk mitt i London.