Bland snöflingor & klimatvidkännare

– Jag vill ha snöflingor till frukost. Han satt där vid frukostbordet. Objuden som vanligt och trummade otåligt med fingrarna på den röda bordsskivan.
– Där sitter du, sa jag, fortfarande lite sömndrucken. Du släppte in dig själv.
– Snöflingor, upprepade grannen, uppfordrande.
– Nja, svarade jag, havrepuffar eller bran flakes kan jag erbjuda medan snö…
– Ähh, frustade grannen. Frukost har jag ätit för länge sedan. Jag menar riktiga snöflingor. De som kommer från ovan. Det hela är ju galet, fortsatte han. Vi är redan en tredjedel in i november och inte ett spår av snö än så länge. Utomhus är det ju rena rama sommaren tvåsiffriga plusgrader. Galet, helt enkelt.

Han tystnade. Han gör så i bland. Tystnar. Den tystnaden är oftast olidlig. Även om jag gång på gång intalat mig att tiga ut den. Att inte yppa ett ljud har jag hittills aldrig lyckats med det. Det är precis som om jag tror att jag ska kvävas till döds om jag inte öppnar munnen. Så också den här gången.
– Det är klimatförändringen, får jag ur mig och kan åter andas.

Blicken som möter mig där från andra sidan köksbordet är lika vass som det här kökets mest skarpslipade kniv. En japansk sak som aldrig egentligen används dels för att den kostade en mindre förmögenhet i inköp, dels för att den är så vass att ett felaktigt handhavande med lätthet skulle göra dess användare till krympling.
– Jaha, du är en sådan där klimatvidkännare. Han spottar i det närmaste ut orden.
– Va? jag gapar frågande. Klimatvidkännare?
– Mmm, precis, en sån, en sån som tror på klimatförändringen?
– Tror? flämtar jag. Visst, grannsämja är viktigt. Det vet jag men här sitter han alltså i mitt kök. Oinbjuden en söndagsmorgon. Och har mage att trolla med mig dessutom. Någon form av gräns passeras här och och nu och jag ska precis bita tillbaka när grannen höjer ena handen och säger:
– Lugn, hetsa inte upp dig. Ibland måste man skruva till det lite för att få i gång dig. Du är osedvanligt trög och trött på mornarna. Men jag gillar dig, trots allt. Och så spricker hans ansikte upp i ett leende.

Fan, så där gör han alltid. Hänger ut mig över stupet, öser på med ännu en oförskämdhet och fångar ändå till slut in mig med en komplimang och sitt märkliga leende.
– Jag kan ta lite bran flakes när du ändå håller på. Jag skulle behöva få ingång magen. Har du sylt, lingonsylt? Han sträcker sig efter söndagstidningen. Bläddrar. Jag kapitulerar. Serverar både frukostflingor och rårörda lingon. Vi äter under tystnad. Bara tuggande och blandvändingar hörs.
– Tänk, till slut bryter grannen tystnaden. Tänk, upprepar han och pekar på en av alla de bilannonser som fyller morgontidningen.
– Elbil, han skakar på huvudet och fnyser. Det är vår tids stora miljöbov. Vänta och se du…

Men jag lyssnar inte. Jag tittar ut genom köksfönstret istället. Där, årets första snöflinga singlar sakta och värdigt ned mot marken.