Blod på snö

Jag köpte Jo Nesbø’s senaste – Blod på snö – och läste den. Eller rättare sagt sträckläste den. Det är något alldeles speciellt med den författaren. Hur han behandlar språket. Hur han bygger sina historier. Hans absolut senaste projekt är av det rejält hårdkokta slaget och redan på bokens försättssida budas om att det kommer mer av den varan till hösten.

Berättarjaget Olav är en beläst yrkesmördare som anser sig själv totalt oduglig på allt utom att ha ihjäl andra människor. Daniel är gangster. Benjamin är gangsterson. Fiskarn, Dansken och i stort sett alla andra i boken är alla kriminella. Polis och ordningsmakt hörs bara som avlägsna sirener i den svinkalla Oslonatten.

Jag är fast från första sidan. Jag läser, och läser och Nesbø tar mig med in i en tragedi fylld med våld men där ändå en liten gnutta hopp tycks finnas, men kanske ändå inte. Eller kanske ändå, lite värme. Men hela tiden är sidorna fyllda av kyla. Metereologisk kyla. Känslomässig kyla.

Hårdkokt och välskrivet och säkert också snabbt skrivet. Jag gillar den mycket. Jo Nesbø blir på något sätt folkhemmets Raymond Chandler. Skickligt.