Borg, sten och bulle

Jag och Jannike har namnsdag idag. Delade hiss en gång med en Jannike. På Lidingö. Hon polade med Björn Borg. Jag körde en VW Polo. Den tankade jag senare på BP-macken som låg i samma hus som hissen. Före mig i kön när jag skulle betala för bensinen stod en kvinna som när hon vände sig om var Christer Lindarw. Jag sålde polon till Christer. Trots att han inte hade något körkort. Jag fick skjuts till Ropsten. Därifrån tunnelbana. ”Kom ihåg att hälla i en flaska STP då och då”, ropade jag till Christer när jag gick mot tåget. Christer vinkade och log.

Nu för tiden är det ingen som häller i STP i tanken. Fler och fler har ju dessutom bytt ut tanken mot sladd. El på kol är nämligen mer miljövänligt.

Att Ropsten heter ropsten men med stort R har att göra med att det tidigare fanns en holme i Ropudden som kallades för ropsten. När nya bron till Lidingö byggdes, byggdes holmen bort men namnet flyttade upp på land. Att Ropudden heter Ropudden har nog att göra med att innan det överhuvudtaget fanns en bro till Lidingö var Ropudden en perfekt plats att stå på om man ville ropa till sig en båt för att ta sig över till ön. Lite som att ropa på en taxi men mera marint.

På Hamngatan, vid ena hörnet av Kungsträdgården, stod jag en gång i tiden en natt och förvisso inte ropade på taxi utan väntade lydigt i kön vid taxistolpen på min tur att få ta en bulle bort från nattlivet. Då, när jag stod där kom det fram en man och frågade på bruten svenska om jag behövde en taxi. Jag, som var glad efter en helkväll i glada vänners lag, drog mig dock till minnes att jag läst något om att det förekommit en del rån och obehagligheter för folk som valt svarttaxi som alternativt transportmedel. Så jag sträckte på mig, tror jag, log mot mannen och frågade:

– Kör du solo? Jag ville ju förvissa mig om att, om det skulle uppstå problem eller handgemäng så skulle det ändå på någon form av grottfolksliknande nivå ske man-mot-man.

Mannen stirrade intensivt på mig samtidigt som det såg ut som han rådbråkade sitt minne. Till slut sa han, dock med viss nyfikenhet i rösten:

– Vart ligger det?

Precis då blev det min tur i kön och jag log mot mannen, tackade för erbjudandet, samtidigt som jag hoppade in i den taxi som körts fram till stolpen. Förvisso en svart taxi, men inte en svarttaxi. En laglig taxi. För på den tiden var alla taxibilar i Stockholm svartlackerade. Lejonparten var dessutom av märket Mercedes. Alla chaufförer hade taxiväst i läder och rökte dessutom röda Commerce eller Glenn, hittade överallt och pratade oavbrutet om allt mellan himmel och jord.

– Fjällgatan, sa jag. Lutade mig bakåt och somnade.