Bränder, mord och norrmän
Börjar dagen med de stora frågorna. Hur fult är egentligen ett vindkraftverk? Tysk forskning har kommit fram till att ju äldre du är desto fulare ska du tycka att de vita roterande bjässarna i landskapet är. Vill du framstå som ungdomlig ska du istället tycka att de är snygga. Om du dessutom vill framstå som direkt barnslig ska du anse att landskapsbilden inte blir fullständig om vindmöllorna fattas. Så nu vet du det.
Det har som vanligt brunnit i Skäggetorp igen. Den här gången var det visst ”bara” en köksbrand. Bara? Här kan vi prata om ett sluttande plan. Dags för en långsiktig strategi för att komma till rätta med tryggheten. Att Linköping, Sveriges största småstad, vill bli betraktad som en storstad är allom bekant men vägen dit torde inte vara att ta efter alla de riktigt dåliga sidorna bland de tre största. Så nu vet ni det.
I grannstaden Norrköping, Sveriges minsta storstad, har nu äntligen dom förkunnats och nu får en mördare skaka galler i 12 år för ett släktfejd som slutade med dubbelmord på öppen gata. Ursäkta, dubbeldråp. För tydligen kunde inte rätten komma fram till att de var mord trots att bägge offren sköts ihjäl. Dråp?. Men, om man riktar en pistol, ett gevär eller en revolver mot en annan människa och sedan ha den isande kylan och föraktet för allt annat levande som krävs för att krama avtryckaren och skjuta livet ur andra då bör man som dräpande dråpare även få titeln mördare. Sätter då den fallna domen slutpunkten nu? Risken är att ordet släktfejd signalerar allt annat än just det.
Ur led är tiden. Här hemma växer rapsen så det knakar. Milddagar känner man den omisskännliga kåldoften när man passerar rapsfälten. Det luktar lite likt nyskördad kålrabbi om man inte nosar allt för hårt. Sångsvanarna samlas i imponerade stora horder för att frossa och vila på fälten. Däremot var det länge sedan jag såg en knölsvan. Östergötlands landskapsdjur, knölsvanen har tydligen valt bort inlandet till förmån för kustlandskapet. Synd. Men den ska veta att den är alltid välkommen tillbaka hit till Linnefors.
En som dock lever och frodas här i Linnefors är den ständigt nigande Strömstaren. Men fågelns traditionella vinterbadande semester här i Svartån får väl i år mera karaktäriseras som tättingens Thailandsresa, varmt, soligt, gott om mat och en vänlig lokalbefolkning. Att det då och då hörs norska klinga på broarna bland nyfikna ornitologer är kanske inte så konstigt heller då strömstaren är vårt grannlands nationalfågel. Så nu vet ni det.