Damen och kanterna

-Ursäkta, men är inte det här rummet väldigt kantigt? Damen hängde fram över rollatorn och stirrade uppfodrande på mig.
Ibland får man svåra frågor, ibland omöjliga och då och då, som nu, fantastiska frågor. Jag hade gjort en halvhalt på vägen hem för att rusa in i den lokala livsmedelbutiken. Den som på något sätt ägs av alla oss som anser att vi ska ha rabatt för att vi handlar just där. Och där stod hon med sin fråga. En äldre dam klädd i vintergrå vinterkappa och på huvudet en vegamössa lätt på sned. Hennes knotiga knogar kramade handtagen på den purpurfärgade rollatorn vars metalliclack reflekterade ljuset från butikens vita, kalla lysrör. Någonstans i höjd med samma lysrör porlade köpmusiken fram, förmodligen signerad Mantovani.
-Nå, vad tycker han? fortsatte hon, utan att vänta på svar.
Jag hade stannat mer eller mindre mitt i steget och stod där stum och stirrade bara tillbaka. Fantastiska frågor gör det med mig. Jag stannar upp och blir stum.
-Ja, svarade jag dröjande samtidigt som jag för första gången någonsin egentligen tog in rummet. Jag hade aldrig tidigare gjort det, trots att det här var min livsmedelsaffär. Här hade jag lagt otaliga timmar och minst lika mycket pengar under åren och aldrig egentligen sett själva rummet, eller snarare rummets arkitektur. När min blick nu för första gången verkligen iakttog lokalen blev det en helt ny upplevelse. Hela rummet var uppbyggt av fyrkanter, må vara ibland som kvadrater, ibland som rektanglar och ibland, undantagsvis även som romber och till och med en och annan polygon. Men allt jag såg var kanter. Inte en enda cirkel, elips eller för den delen sfär, bara kanter staplade på kanter fångade i ett rum med vinkelräta hörnkanter. Varför har jag inte sett detta förrän nu?
-Jo, svarade jag, det här rummet är väldigt kantigt. Jag log.
Damen log tillbaka, tog två steg emot mig och samtidigt som hon sträckte fram sin ena hand och smekte mig försiktigt på kinden sa hon:
-Tack, för att du stannade och tack för att du svarade.
Hennes handflata var sträv men sval. Tänk, precis som jag minns min egen mormors. Jag märkte hur jag tryckte min kind hårdare mot hennes handflata.

Det är mycket som är kantigt här i livet. Det är ännu mer som vi väljer att göra kantigt, många gånger oklart egentligen varför. Men ibland kanske det räcker med en handflata mot en kind för att lösa upp åtminstone de vassaste hörnen. Det gjorde det för mig där i livsmedelsbutiken mitt bland alla kanter.