De efterkloka

Världen är full av efterkloka. De som vet precis hur det egentligen skulle ha gjorts när det som gjordes är ett fullbordat faktum. Om det som gjordes dessutom gjordes fel eller inte helt rätt är de alltid i efterhand bergsäkra på hur det borde ha gjorts.

Det mest spännande med de efterkloka är, trots att de alltid verkar veta hur saker ska göras väldigt sällan, för att inte säga aldrig, gör något själva. De sitter bara där på läktaren och dikterar hur saker och ting skulle gjorts om de hade gjort det efter att de blev känt hur det gjordes av de andra. De som gjorde det.

De efterkloka är inte alltid lätta att identifiera bara genom att beskåda dem. Man måste lägga manken till och genomskåda dem. Det kräver lite träning men är allt annat än omöjligt. Oftast är det de efterkloka som gnäller och skäller och lika sällan berömmer och drömmer. Många av de delar också en fäbless för det som var och skyr förändring.  ”Så här har vi gjort i 30 år och det har ju fungerat bra” är en klassisk invändning från en efterklok.
En liten grupp av de efterkloka har rent av en mental backspegel monterad mitt framför ögonen som många gånger helt skymmer vägen framåt.

Den stora utmaningen med att prova något nytt är ju just den att man inte alltid vet hur det ska sluta. Att det rent av kan bli ännu bättre och mer framgångsrikt än vad man från början trodde. Tänk om vi alltid hade facit på hand redan innan vi drog igång. Då skulle själva idén med hela äventyret försvinna. I det långa loppet skulle det innebära att vi slutade att utvecklas helt och hållet. Tror jag. Jag vet ju inte. Det är ju det som är tjusningen.