De fiberkriminella
Att det är frostnupet ute hindrar inte fågelsången. Rödhaken, eller om de är flera, bjuder på morgontidig konsert. Kaffet är rykande hett och gott. Här är livet på landet när det är som bäst. Men så har vi heller ingen bredbands-maffia här. Åtminstone inte vad jag vet.
Ni har väl inte missat det. Bredbands-maffian. Nu handlar det väl inte om regelrätt fiber-kriminella utan snarare överintresserade grannar som inte verkar sky några medel för att få till snabbt internet på landsbygden. Byalag som ”tvingar” ointresserade grannar att kliva på utbyggnaden för att man på så sätt ska få ihop tillräckligt många anslutningar för att få kalkylen i mindre obalans.
Men låt oss backa bandet. Det hela bottnar egentligen i att ingen beslutsfattare har i tid kunnat förutse eller förstå att tillgången till snabb uppkoppling är och kommer än mer i framtiden bli en av de viktigaste pusselbitarna för hela Sveriges utveckling. Förmodligen är utbyggnaden av fiber ett betydligt mer avgörande infrastrukturprojekt än ett och annat snabbtåg hit eller dit. Där snabbtågen i mångt och mycket bara är ett sätt att binda ihop storstäder kommer äkta bredband skapa förutsättningen för kommunikation mellan alla Sveriges kommuner. Mellan alla Sveriges medborgare och övriga världen.
Kanske är det rent av så att frågan om tillgång till snabb uppkoppling är en av vår tids största demokratifrågor.Tillgången till information, analyser och reflektioner samt möjligheten att själv deltaga och bygga kunskap istället för utanförskap och alienation. Bara det i sig borde vara tillräckligt för mångmiljardstora satsningar från statens sida. Men i själv verket är det precis tvärtom.
Då och då, ekonomiska småskvättar över landets länsstyrelser att fördela och samma skvättande till synes helt utan någon långsiktig strategi eller övergripande plan. Tvärtom, jag har själv varit med i projekt som stått stilla i avvaktan på nästa gång staten möjligtvis kan tänka sig att öppna plånboken för att skvätta lite till över menigheten. Detta förfarande har starkt bidragit till att hämma utvecklingen och förstärkt den regional obalansen. Dessutom är statens insatser så ringa att byalag, grannätverk och andra samverkansformer får tillsammans med kommunala inrättningar försöka att trolla med knäna för att få ihop en kalkyl som går att räkna hem. Eller snarare räkna bort. För fortfarande krävs att varje fastighetsägare skjuter till, oftast, ansenliga belopp, för få vara med. Och lägg där till att ”ALLA MÅSTE MED” för att projektet ska kunna ros i land.
Nu vittnar flera runt om i Sverige att kraven på att ansluta sig skapar ett ”VI och DOM”. Där VI:et står för de som vill och har råd med de ibland skyhöga anslutningsavgifterna och DOM:et, de andra, de som inte anser sig ha råd eller riktigt ser nyttan av tekniken.
Allt detta för att staten inte insett vidden av teknikutvecklingen och därmed tagit sitt självklara ansvar. Det är hög tid att politiker och beslutsfattare tar Sveriges största infrastrukturutmaning på allvar. Stora delar av Sverige saknar farten. Det gör oss som bor och verkar på landsbygden ofrivilligt blinda. I Stockholm sitter de politiker som som i mångt och mycket ska avgöra våra möjligheter och vår framtid. Att till exempel flyga mellan Arlanda och Bromma är bara ett exempel på deras egen fartblindhet. Det hjälper inte övriga Sverige. Enda botemedlet är att öppna ögonen. Se hela Sverige.