22 november, 2017
de Gaulles näsa
de Gaulles näsa var en ståtlig pjäs
med plats för både det ena och en marseljäs
När vinden ven och näsvingarna flaxade
då hördes till och med hur snorkråkorna kraxade
Stora som kullerstenar
satt de där i näshårsbuskens grenar
Från London ropade han frihet Marianne
Under tiden del efter del av Frankrike försvann
in i tredje rikets allra mörkaste mest förfärliga hörn
Tänk, tänkte Charles om min näsas kråka varit en örn
Då hade örnen burit oss alla till sötma och viktoria
och jag för alltid hade skrivit om mitt lands historia
Så satt han där till slut, gammal, insvept i trikoloren
Och tänkte på allt som blev ogjort med åren
Kraften var runnen ur och timmen nästan slagen
Till och med generalsstjärnorna på den slitna kragen
glimrade inte längre som då i den femte republiken
Var är alla garcon nu, var är de, publiken
En djup suck gick genom den gamle hjälten
en vibration som kanske startade långt ned i mjälten
Som sedan letade sig upp längs hela kroppen
och till slut lösgjorde den historiska droppen
En droppe som rullade längs den tröttes nässkiljevägg
och lät sig inte hindras ens av överläppens stubb av skägg
Passerade den orakade ytans fnasiga hy
och föll mot golvet likt en monolitisk sky
Och samtidigt som den enda droppen
slogs i tusen bitar hände något i kroppen
Allting svartnade och nestor föll ihop
De hördes inga rop
Bara ett sista andetag och en barndomsbild från Provence
På utandningen viskade näsan tyst, Vive la France