Decemberöverenskommelsen
– så gick det till
Äntligen var de överens. Endast en enda sak fattades:
-Jaha, nu behöver vi bara hitta på något som beskriver det vi nu till slut efter många hårda ord kommit överens som, sa Stefan trött och sträckte åter ut handen. Sträckte och sträckte? Snarare var det väl så att han krummade lite med armen ungefär som alla svetsare gör när de ska tända sin gaslåga. Men här i det stora sammanträdesrummet kändes det som lågan för länge sedan slocknat och inte ens världens samlade resurser av acetylen skulle kunna få fjutt på den igen.
-Det måste absolut vara något kärnfullt, sa den ännu ej valda partiledaren samtidigt som hon kvävde en gäspning och lade snabbt frågande till, kanske något med
jobblinje i?
-Män är svin, skrek det ena helröret så starkt att hon till och med väckte några av de andra i rummet. Stefan himlade med ögonen samtidigt som blodtrycket sköt i höjden som det alltid gjorde för honom när det ena helröret öppnade munnen. Han tog tre djupa andetag och upprepade gång på gång för sig själv det hans KBT-terapeut rekommenderat honom i slika situationer. ”Bara fyra år Stefan. Det klarar du. Bara fyra år Stefan. Det klarar du.”
-Svenska grisar ska det vara, mumlade Rödtott yrvaket med ordet svin ringande i öronen. Som vanligt brydde sig ingen i rummet om henne.
-Kärnfullt låter bra, försökte Stefan men blev avbruten av det andra helröret som harklade sig samtidigt som han släpade fram en lätt dammig overhead-apparat till bordet. Han tände den och maskinens skriande fläkt väckte med sitt skärande ljud definitivt de sista sovande runt bordet. Nu följde en halvtimmes entonig lektion och föreläsning av det andra halvröret om både det ena och det andra. Faktiskt mest det andra och väldigt lite det om ena. Och ända fram till slutet inte det minsta om det som Stefan trött egentligen frågat om. Vad de skulle kalla överenskommelsen som de precis kommit överens om. Så när det entoniga upphört överröstade Stefan fläktljudet och småskrek till det andra halvröret:
-Men du, vad ska vi kalla det?
-100 dagar något kanske? föreslog det andra halvröret samtidigt som han stängde av den ylande maskinen. Stefan skakade trött på huvudet.
Mörkret lägrade sig åter över sammanträdesrummet då en lätt skimrande gestalt reste sig upp vid ena änden av bordet med uträckta armar. När han öppnade munnen gnistrade den nyblekta tandraden nästan på ett gudomligt sätt och Pastorn tog till orda:
-Jag föreslår något lätt och roligt som – Julkul eller Gud hör bön.
-Gud hör bön? frågade Stefan trött.
-Ja visst, skrattade Pastorn.
-Män är svin, skrek det ena helröret.
-Ja visst, skrattade Pastorn.
-Stopp, vänta nu, sa den liberale krigaren myndigt och fortsatte, här har vi nu samlats för att tillsammans skriva historia…
-Jag kan en rolig historia, skrattade Pastorn, men avbröts bryskt av den liberale krigaren.
-Vi har som sagt skrivit historia, upprepade han samtidigt som han stramt stirrade på pastorn. Därmed kräver denna uppgörelse ett namn värdigt de uppoffringar vi alla gjort i nationens intresse. Allt det vi lagt åt sidan för att uppnå konsensus i denna viktiga formalia. Jag förslår därför att viktiga signalord som NATO, förstatligande, legitimation och kärnkraft bör ingå i namnet för vår överenskommelse.
Den liberale krigarens utspel var på vippen att starta ett lätt inbördeskrig i rummet. Han besitter verkligen den förmågan den liberare krigaren. Det har många gånger räckt med att endast ett par meningar lämnat hans läppar för att nationen ska befinna sig i ett politiskt känsligt läge.
Så även denna gång. Alla var nu mer eller mindre beredda att kasta sig på varandra över bordet och slita varandra i stycken för både det ena och det andra. Men det som precis hindrade detta från att ske var en tydlig knackning på dörren. Alla stannade upp, vände sig mot dörren och Stefan den trötte sa med tillkämpat lugn:
-Kom in.
Dörren öppnades och in klev en höggravid Ing-Marie och José. De jobbade tillsammans på det stora städbolaget men var också ett par privat. När deras åsna till chef ringde mitt i julmatsresterna på annandagen och frågade om de kunde med kort varsel ta ett städuppdrag i mellandagarna var de först tveksamma. Ing-Marie hade redan gått över tiden men samtidigt behövde de pengarna. Dessutom skulle de få lite extra betalt. De sa ja och här stod de nu. Redo att städa.
-Jaha, sa José, här ska städas. Är ni klara?
-Förlåt, vaddå, sa Stefan trött.
-Ja är ni klara med Decemberöverenskommelsen, fyllde Ing-Marie i. Vi måste städa nu. Värkarna har börjat och så pekade hon på sin stora mage under den stramande städrocken.
Partiledarna tittade på Ing-Maries mage, på Ing-Marie och på José. Ett lätt skimmer omgav de två lokalvårdarna. Och sedan tittade partiledarna på varandra. Kanske rent av för första gången. Alla nickade och Stefan tog till orda nästan lite högtidligt:
-Jag föreslår att vi kallar den överenskommelse som vi kommit överens om nu i december för Decemberöverenskommelsen. Alla nickade igen och så lämnade de utan ett ord rummet.
Under bordet låg Jonte. Han hade smugit in i förtid och lyssnat på allt. Jonte fick aldrig vara med. Jonte blev aldrig inbjuden. Men han hade lyssnat och lärt. Tårögd kröp också han ut ur rummet. Vinternatten gnistrade utanför fönstren. En stjärna på himlen strålade klarare än alla andra precis ovanför sammanträdesrummet i Rosenbad.