Den ene, den andre och pojken
[LINNEFORS/GAZA 2014-07-23] Och så en dag satt de där på ett kafé i Ingenmansland. Mitt på dagen var det och solen stekte het. Men de satt i skuggan under den stora palmen så någon direkt nöd gick det inte på dem.
Den ene hade precis beställt in en cappuccino medan den andre nöjde sig med ett glas vatten eftersom det var mitt i fastan.
De satt mitt emot varandra och de hade aldrig träffats förut. Möjligtvis hade de tidigare iakttagit varandra på håll men om du frågade någon av dem skulle de aldrig medge det. De kände egentligen enbart ett stort förakt för varandra och en lika stor misstro. Skulle du fråga dem om källan till detta förakt skulle de med största sannolikhet inte kunna förklara varför mer än att så påbjuder traditionen. Våra släkten har alltid känt så, skulle du få till svar. Och det som traditionen bjuder väger lika tungt som dricksvatten i detta område. De satt länge i tysthet och betraktade varandra misstänksamt.
På bordet, alldeles bredvid kaffekopp och vattenglas stod ett bordsur och tickade bort tiden. Det var en alldeles speciell klocka som inte påminde om något annat ur. Möjligtvis om den ena delen av de stoppur som används under ett parti blixtschack. Förutom visarna, en visare för timmen och en lite längre visare för minuterna, fanns en liten bygel fäst ungefär fem minuter i tolv. En röd bygel som sträckte sig in en bit över urtavlan. Den längre visaren, den för minuter, närmade sig oroväckande fort den röda bygeln. Om detta hade varit just ett parti blixtschack hade slutet snart varit nära. Spetsen på den långa visaren hade redan börjat att trycka den röda bygeln framför sig. När bygeln så till slut slog över skulle allt vara förbi. Nu var inte detta ett parti blixtschack utan något flerfallt värre.
-Det här är mitt land, sa den ene och ställde ned sitt kopp cappuccino på bordsduken, torkade mjölkskummet ur mungiporna och fortsatte; Vi tillhör de utvalda och det kan ni aldrig göra något åt. De nedärvda hatet lyste svart i kaffedrickarens ögon.
Vattenglaset var fortfarande orört där det stod immande på bordet när den andre tog till orda minst lika hårt:
-Det gjorde redan Hadrianus något åt och sedan dess och långt innan är det vårt land och ingen annans. Och allra minst ert. Den andre greppade sitt glas, drack och gallan växte dem emellan.
Trots den tryckande värmen när solen närmade sig dagens zenit var kylan vid just det här bordet så påtaglig att det var endast att blommorna i vasen var av plast som räddade dem från att vissna och ögonblickligen frysa ihjäl.
En avgrund skilde de bägge åt och aldrig skulle de finna en väg till varandra än mindre nå försoning. Men så hände det som egentligen aldrig händer. För det där uttrycket att dikten överträffas av verkligheten inträffade verkligen precis på det där kaféet vid det där bordet där tiden höll på att rinna ut. Och det gjorde det i skepnad av en ung pojke. En pojke som på något sätt klev rakt ut som kommen från sagans värld. En pojke som redan en gång tidigare gjort skillnad med sitt rättframma sätt och med sitt sanningsägande. Men då frammanad på papper av en fantasirik berättare. Men den här gången av kött och blod i egen hög person. Då för att blotta en naken kejsare med hjälp av sin berättares penna. Den här gången genom att själv forma sina ord och möjliggöra försoning.
-Hej, sa pojken, och satte sig vid kortänden av kafébordet. Jag hade vägarna förbi. Värmen var tryckande men så passerade jag ert bord och kände en isande kyla slå emot mig. En kyla som jag egentligen inte trodde var möjlig. Den gjorde mig nyfiken. Jag stannade upp och då upptäckte jag era blickar. Fyllda med hat och förakt, med ångest och oförsonlighet. Plötsligt kunde jag helt enkelt inte gå vidare. Jag stannade. Och nu är jag här. Pojken lutade sig över bordet och sträckte fram sina små händer fordrande mot de två andras. Stumt lät den ene och den andre sina händer omslutas av pojkens.
-Det enda som finns är här och nu och framtiden, sa pojken. Men ni låter det som har varit styra era liv helt och hållet. Så länge ni väljer att vända er om istället för att se framåt kommer ni bara att så hat och skörda död. Ert krig har pågått alldeles för länge men ni har här och nu möjligheten i era händer att från denna dag förändra allt detta. Att se till att era barn växer upp under en ny legend. Ni kan från denna stund tillse att den berättelse som berättas färgas av era likheter istället för era olikheter, era förtjänster istället för era tillkortakommanden. Glöm aldrig att ni är lika och med hjärtan som klappar. Bygg på det, tillsammans.
Och så tog han den enes hand. Och så tog han den andres hand. Och så la han bägges händer i varandra. Och den ene kände det. Och den andra kände det. En värme som de aldrig de tidigare känt. Den ene höjde blicken. Den andre höjde sin blick. Deras blickar möttes. Och bägge kände samtidigt att detta var början till något alldeles nytt.
Platsen vid bordets kortsida gapade tom. Pojken var borta lika plötsligt om han dykt upp. Deras blickar möttes åter i samma stund som den gamla tiden rann ut och den långa visaren passerade den röda bygeln. Den nya tiden hade börjat.