Det är ett staket runt himmeln

”Just nu är det många som ringer. Vi gör så gott vi kan. Du behåller din plats i kön.” Jag var verkligen irriterad. Det var därför jag hade bestämt mig att ringa det här samtalet. Och nu kändes som om jag låtit ringsignalerna gå fram i en evighet. Tut och så tystnad, tut och tystnad igen. Om och om igen. Just som jag tröttnade på att vänta och var på väg att lägga på genom att trycka på den röda luren på luren:
-Jaha, hallå? lät det släpande från telefonen.
Jag avbröt avbrytandet och satte luren mot örat igen.
-Ja, hallå, sa jag.
-Ja, hallå, sa rösten igen.
-Har jag kommit till himmelen? frågade jag.
-Växeln, sa rösten.
-Växeln? upprepade jag frågande.
-Ja, sa rösten, och lade till, när det gått tillräckligt många ringsignaler utan svar kopplas samtalet automatiskt ned till oss i växeln.
-Automatiskt? sa jag.
-Ja, sa rösten på utandning, vem söks?
-Ja det gäller staketet, sa jag.
-Staketet? sa rösten.
-Ja, sa jag och förtydligade, staketet runt himmeln.
-Staketet? sa rösten en gång till.
-Ja, sa jag och kom med ens ihåg hur irriterad jag var. Ja, upprepade jag. Någon har satt upp ett staket runt himmelen. Det är ju inte klokt. Ska till och med himmelen börja bygga murar. Vart är vi på väg? Nu är det förvisso inte ett jättehögt staket eller stängsel och kanske snarare att betrakta som ett räcke, men ändå! Jag menar…
-Är det ett staket ett stängsel eller är det ett räcke, avbröt rösten.
-Har det någon betydelse? sa jag vasst.
Rösten svarade inte på min fråga utan sa istället i en mer formell ton:
-Vem söker ni?
Jag insåg att skulle jag komma till botten med det här behövde jag tala med ledningen direkt.
-Koppla mig till Gud, sa jag så snorkigt som jag tordes.
-Vilken av dem? frågade rösten avmätt.
-Förlåt, sa jag.
-Ja, vi har fler än en Gud här, sa rösten.
-Vaa, finns de fler än en Gud? utbrast jag.
-Självklart finns det flera, sa rösten. Vi är en universell organisation som funnits sedan tidernas begynnelse. Vad tror ni?
-Ja, sa jag, det är just det där med tron. Jag trodde knappt den fanns någon, sa jag.
Det var alldeles tyst i andra änden av linjen. Jag tryckte luren ännu tätare mot örat för att höra. Svagt, svagt förnam jag något som lät som någon som försökte att skratta ljudlöst.
-Hallå, skrattar ni åt mig? väste jag med sammanbitna tänder.
-Absolut inte, sa rösten, det är nog bäst jag kopplar er till kundtjänst så kan de säkert hjälpa er vidare.
-Nej vänta, ropade jag, men det var för sent. Jag var redan vidarekopplad. På nytt hörde jag ringsignalen i mitt öra. Tut och så tystnad, tut och tystnad igen. Om och om igen.
”Just nu är det många som ringer. Vi gör så gott vi kan. Du behåller din plats i kön.”