Det är o:et i ordet som gör det

När blir ljud oljud? Och kan något som låter överhuvudtaget benämnas oljud. Borde det inte vara så att o:et som inleder ordet står för att det inte är ljud. Och om det inte är ljud då är det väl i själva verket tystnad. Annars skulle ju till exempel ordet ohämmad inte betyda att man inte har några hämningar utan bara att man har andra hämningar. Eller okristlig att man är troende men på ett annat sätt.

Idag firar vi det svenska. Allt sveps in i ett gulblått härligt töcken och folk får till och med ta emot vårt lands flagga av självaste kungen på Solliden. Av honom som bokstavligen är kronan på det svenska verket. Det svenskaste av svenskt. Men ändå, en ättling till en invandrare från det allra södraste Frankrike. Men svensk, kanske det mest svenska vi har.

Då och då dyker även här o:et upp som förled i debatten. Osvenskt! Nu senast rörande något så trivialt som fasadfärgen på en ytterst ordinär villa på en liten ort i Sverige. Osvensk färg, sa han politikern och färgen hann knappt torka innan han gjorde någon form av pudel där han halvt om halvt tog tillbaka eller snarare förtydligade vad han menade.

Missljud borde väl det som kallas för oljud egentligen heta. Och i så fall; Osvensk, är det då inte samma som att det inte är svenskt? Utan synonym till osvensk är istället missvensk. Alltså, svensk men på fel sätt svensk? Är det troligt? Eller är det otroligt?

Jag tro min själ att jag tappade bort mig själv i resonemanget redan en bit in i första stycket. Men ett vet jag säkert. Jag är stolt över att vara svensk, jag älskar mitt land, tycker flaggan är snygg som få och sjunger gärna med i Nationalsången även om den kanske känns lätt mossig. Och idag firar jag det som jag hoppas att alla som bor, verkar och lever här också gör. Oavsett om du bott här hela ditt liv, kom hit alldeles nyligen eller är ättling till en invandrare eller flykting. Det är svenskt.