Det blåser för den som dansar med vargar
Det blåser. Ute och i politiken. Statsministern vänder till slut kaplan, förlåt, kappan efter vinden och Bostadsminister Mehmet Kaplan får gå. Och en redan svag ministär blir ännu svagare. Utrikesministern som själv varit i blåsväder till och från (mest till) tog chansen och utdelade en bredsida i riktning mot Kaplan flera timmar innan Löfvén kallar till pressmöte. Ord som ”fruktansvärt” och ”jag tar starkt avstånd” var Wallströms kommentar till de senaste turerna runt miljöpartisten.
Från Miljöpartiet är det mest Kaplans närmste som uttalar sig. Rasism och islamofobi är deras förklaring till varför Kaplan får gå. Romson och Fridolin (den senare som verkligen har Kaplan att tacka för det stöd som bidrog till att han valdes till språkrör) skriver i en kommentar på partiets hemsida att de:
”på nära håll i många år sett hur han har kämpat outtröttligt för mänskliga rättigheter, demokrati och dialog. Mehmet har både förmågan och modet att ta denna dialog till några av de arenor där det behövs som allra mest. Denna typ mod är lika viktig för vårt samhälle som den är provocerande för vissa.”
Och så fortsätter det… rad efter rad. Med innebörden att det är fel på alla andra. Att alla kritiker har fel. Det är något lika delar tragiskt som skrämmande att alltid, alltid söka sig in i förnekelsens dunkel istället för att faktiskt våga säga, oj det blev fel, igen.
Han har dansat med vargar, blivit påkommen, men ser inget problem med det. Han har bjudit in den kände antisemiten Yvonne Ridley till Sveriges riksdag i samband med ett seminarium arrangerat av det egna partiet. Han har jämfört Israels agerande mot palestinier med hur judarna förföljdes av nazisterna under 30-talet. Kaplan har starka kopplingar till flera organisationer som Muslimska brödraskapet har inflytelse i. Han har jämfört frivilliga i finska vinterkriget och svenska Syrien-jihadister. Och så här fortsätter det…
Men det finns absolut ingen ånger bakom hans beslut att avgå (läs att låta Löfvén sparka honom) utan bara en kall, närmast kirurgisk, analys att han gör den bedömningen att debatten gör det svårt för honom att sköta ministerjobbet. Debatten? Det är väl ändå det minsta. Den borde väl en som frivilligt gett sig in i det politiska spelet kunna ta? Och som dessutom sett sig själv väl lämpad till att både axla rollen som Bostadsminister och dessutom IT-minister. Det mest skrämmande är ändå att Mehmet Kaplan känner ingen ånger. Och en människa förändras inte bara för att man blir av med en ministertitel.