Det finns kritiker överallt
[LINNEFORS 2014-05-17] Jag har sagt det förut. Det är lätt att sätta sig till doms över andra. Oavsett om det gäller statsmän och kvinnors beslut och ställningstaganden i olika frågor eller färgen på grannens nya bil. Det bor nog tyvärr en liten kritiker i oss alla. Men inom den konstnärliga näringen har till och med kritiken upphöjts till ett yrke. Kritiker i tidningar, radio, TV och andra medier delar ut klappor, getingar, plus och diverse andra symboler i sin iver att betygsätta vad som sker på scenen, uppenbarar sig på dukarna eller som går att läsa mellan raderna.
Som mottagare har jag försökt att bygga upp ett ytligt skydd och ett förhållningssätt för att inte gå sönder totalt inuti. En bra recension = En kunnig och kompetent recensent. En dålig recension = Jag, en missförstådd konstnär som inte lyckats nå fram till en recensent. Metoden fungera så där. Självbedrägeri är sällan en kur med långvarig verkan. Men som om det inte vore tillräckligt med dessa proffstyckare. Det finns kritiker precis överallt.
I Sommar ska jag spela fars eller kanske snarare ett lustspel i en teaterlada mitt ute i naturen. Vi är fortfarande ganska tidigt komna i retentionsarbetet men jag har börjat försöka förstå min karaktär/er och skummar, av och till, texten. Det ingår dessutom en del sångtexter i materialet och vis av erfarenhet vet jag att jag av någon oförklarlig anledning att just sångtexter tar betydligt längre tid innan de sätter sig. Kanske har det med att de oftast saknar mycket av den logik och flöde som vanligtvis finns även i de mest komplicerade taltexter oavsett om det är dialog eller monolog.
Väl medveten om att jag behöver nöta dessa betydligt mer försöker jag ta varje tillfälle till i akt till att helt enkelt bryta ut i sång. Jag har också lärt mig att sjunger jag ut stark fastnar det fortare. Inget gnolande här inte.
För ett par veckor sedan var jag och Spanjorskan ute på en skogspromenad. Det var en solig och helt ljuvlig dag. Det var runt lunchtid och när vi gick på körvägen i barrskogen letade sig solens strålar ned mellan trädkronorna och bitvis var ljusspelet i det närmaste trolskt. Förutom fågelsång var det alldeles tyst. Det var bara Spanjorskan och jag och skogen. Så småningom kom vi fram till en glänta i skogen som med lite fantasi påminde om en klassisk amfiteater. En perfekt plats med andra ord för att brista ut i sång. Spanjorskan, som varit med förut, la sig till rätta och fällde öronen bakåt i ett försök till att till viss del begränsa ljudintaget av vad som komma skulle.
Jag harklade mig, plockade fram sångtexten och brast ut i sång. Jag hade hunnit ett par verser in i sången då jag plötsligt avbröts av ett brakande oljud från sidan. Trettio meter från oss, i gränslandet mellan glänta och skog reste sig något som legat i gräset. Det reste sig, och reste sig och reste sig. Det verkade som det aldrig skulle ta slut. Älgar är otroligt högbenta. Min skönsång hade uppenbarligen stört en av skogen konungar (eller drottningar) som nu valt att ställa sig upp från sin daglega. Spanjorskan och jag stirrade båda två stumma på denna gigant. Till slut hade älgen rest sig i sin fulla höjd. Spanjorskan och jag stod fortfarande alldeles stilla och stirrande. Älgen blängde tillbaka. Till slut ruskade djuret ogillande på sitt enorma huvud, frustade något som lät som ett uppgivet stön, vände sig om och försvann värdigt bort, in i skogen. Vi stod kvar länge. Till slut bröt jag tystnaden:
”Det finns kritiker överallt”.
Blogg100
#Blogg100 är en utmaning som går ut på att blogga varje dag, 100 dagar i rad.
Här kan du läsa mer om utmaningen Det här var blogginlägg 78 av 100.