Det ständiga om-pusslet

-Hej, stör jag? Det var knappt att röstens hördes. Dels var trafiken på gatan tät så här dags på dagen, dels var rösten som frågade svag, nästan viskande.

Jag satt i busskuren och väntade på att min buss skulle komma. Den buss som skulle ta mig bort från staden och ut till Roslagen. Jag hade inte brytt mig om att titta i tidtabellen utan hade planlöst valt att istället helt enkelt gå ner till hållplatsen och invänta nästa möjliga tur. Tids nog skulle det komma en buss. Där satt jag försjunken i mina egna tankar. Det var en vacker dag, på ytan. Men ändå på något sätt när man skrapade det allra minsta så framträdde allt det där mörka och fula. Det kändes som endast en tunn, mycket tunn film skilde dagens glans från något ogripbart svart. Gång efter gång spelades allt upp för mitt inre och varje gång hamnade jag i samma tankemässiga återvändsgränd. Tänk om jag… Tänk om vi… Tänk om de… Tänk om…

Jag vet inte om det var ett signalhorn eller kanske ljudet av en kraftig inbromsning lite längre bort på gatan som spräckte min grumliga tankebubbla och jag blev varse en annan persons närvaro på bänken i kuren. Till slut bröt till och med efterklangen av frågan igenom, letade sig in via ytterörat och vindlande sig ner längs med hörselgången, fick trumhinnan i svängning och vidare via hammare och städ in i båggången mot snäckan och nådde hörselnerven och uppkopplingen mot hjärna och medvetande kunde slutligen ske.
-Förlåt, sa jag nästan nyvaket, Jag satt i mina egna tankar. Men nej, du stör inte. Absolut inte.
-Det var synd, sa rösten, det kändes som om du behövde just det, störas.
-Kan man känna sådant, sa jag.
-Jag kan, sa rösten.
Vi satt tysta en stund. Runt om pågick allt som vanligt. Men där i kuren, där vi satt kändes det som om tiden i det närmaste saktade av och varje tiondel av en sekund blev några tiondelar längre och långsammare.
-Jag ljög, sa jag och bröt till slut tystnaden.
-Jag vet, sa rösten.
-Jag ljög, sa jag igen, och jag hoppas att du tar det på rätt sätt men du stör mig faktiskt.
-Jag vet, sa rösten igen.
-Jag satt här och tänkte, fortsatte jag, jag tänker mycket och i mina tankar är det som om jag lägger ett pussel. Ett som det verkar gigantiskt stort pussel och för varje gång som jag tror att jag äntligen lagt till den sista pusselbiten dyker det alltid upp ytterligare bitar att lägga. Det tar aldrig slut.
-Sådant är det, sa rösten.
-Det? sa jag frågande.
-Om-pusslet, sa rösten.
-Om-pusslet? sa jag.
-Om-pusslet är ständiga följeslagare för många människor, sa rösten. Faktum är att varje människa har så länge det överhuvudtaget funnits mänsklighet burit med sig det pusslet på sin vandring. Ett pussel där människan försöker att reparera sina handlingar, sin existens och sina tillkortakommanden genom att lägga bit efter bit med möjliga lösningar som skulle kunna inneburit andra utfall om de lagts då och inte nu. Inte lagts för sent. En del lägger om-pusslet ständigt, andra då och då.
-Jag lägger det ständigt, suckade jag.
-Jag vet, sa rösten.
-Till ingen nytta, eller hur? sa jag.
-Aldrig till någon nytta, sa rösten, istället gör det mest skada, tar tid och kraft och göder skulden. Men människan kan aldrig helt bli av med om-pusslet . Men hon kan lära sig att leva med det och framförallt att inte lägga det så ofta.
-Hur? undrade jag.
-Vart ska du åka, frågade rösten.
-Till Roslagen, mitt Roslagen, sa jag.
-Det är ett bra resmål, människan behöver mål, bra mål, sa rösten. Det allra bästa med mål är att de finns framför henne. Något som människan är på väg mot. Om-pussel fungerar inte att lägga när människan har mål. Då finns det ingen mening med pusslet. Om-pusslet får bara kraft av det som varit inte det som kommer att ske. Inte av målet.
-Men, sa jag, snart kliver jag på bussen som tar mig till Roslagen och sedan är jag så småningom framme vid mitt mål. Då finns väl risken att jag plockar fram mitt om-pussel igen?
-Vad ska du göra i Roslagen, frågade rösten.
-Jag ska leta reda på en plats jag tappat bort, sa jag.
-Låter som ett nytt mål, sa rösten.
Jag nickade.
Bussen kom. Jag reste mig från bänken för att kliva ombord. Bänken var tom. Men min resa till Roslagen hade bara börjat.

Blogg100 
#Blogg100 är en utmaning som går ut på att blogga varje dag, 100 dagar i rad.
Här kan du läsa mer om utmaningen Det här var blogginlägg 71 av 100.