Ei saa peittää

Jag tror jag drömde om Vätternrundan i natt. Jag var alldeles ensam på andra sidan Vättern utanför Hjo. Och cykeln en röd DBS med damram vägrade rulla. Där stod jag i en nedförsbacke och kunde för mitt liv inte förstå varför cykeln inte rullade. Det var som om gravitationen hade upphört precis där. Jag hade aldrig tidigare hört talas om att gravitationen kunde upphöra. I varje fall aldrig utanför Hjo. Jag ringde i ringklockan som satt på styret för att påkalla uppmärksamhet. Men ringklockan, som var grön och påminde om en liten lövgroda gav inte ifrån sig ett enda ljud trots att jag frenetiskt tummade på ringvredet. De var inte bara gravitationen som upphört. Jag befann mig nu också i ljudlöst land. Plötsligt släppte kedjan och ringlade iväg ned i dike, som en orm. En svart, oljig, glänsande snok. Där stod jag i en tyngdlös värld utan ljud och på nummerlappen som satt fastspikad på mitt bröst stod det på finska – Ei saa peittää. Jag halvvaknade.

Får ej övertäckas. Jag drog täcket över huvudet och nedförsbacken i Hjo bleknade bort. Idag ska jag få ta emot ett pris. På självaste nationaldagen. Boxholms kommuns kulturstipendium för 2017. Jag är mycket hedrad, ännu mer överraskad och också lite stolt. Jag ska prata lite också. Lite. Tacka. Det är som alltid så många jag vill tacka. Ute skiner solen. Dags för påtår. Det blir en bra dag. Ni vet en sådan där då man nästan svävar fram. Tyngdlöst. Men knappast ljudlöst.