Einar Valentino Rönn

De senaste dagarna har jag fått frågan flera gånger om det är värt att läsa Sjöwall/Wahlöös tio böcker om Martin Beck. Ska man läsa dem? undrar frågaren oftast. Javisst ska du läsa om dem, svarar jag. Läsa om, upprepar frågaren, men jag har inte läst någon av dem tidigare.

Dumt av mig. Att ta för givet att nästan alla har läst de tio romanerna. Rent av korkat. Givetvis är det så att de allra flesta läsare inte har läst just dessa böcker. Allt annat vore egentligen märkligt. Jag menar det har runnit oceaner av tid genom bibliotek, boklådor och antikvariat sedan den första boken kom ut för femtio år sedan. Samtidigt avundas jag alla de som har detta samhällsprojekt i bokform framför sig.

Men det väcker också andra tankar. Alldeles för ofta tar vi kanske för givet saker och ting. Precis som jag gjorde med mina frågare. Vi låter vår bild och uppfattning av världen utgöra nollpunkten där allt utgår ifrån. Just det där med att ta för givet kan också vara ett hinder för att nyutgåvan av Sjöwall/Wahlöös romaner kommer att nå nya läsare. Efter att ha, som det ibland känns, alldeles för lång tid matats med den svensk/tyska samproduktionen BECK på bio, teve eller dvd och vars rollista har föga samröre med de litterära karaktärerna, finns risken att man helt enkelt inte orkar med skillnaden. Eller så blir det förhoppningsvis tvärtom, jubel och det här är ju ”the real deal”. Jag hoppas på det senare.

En del frågare frågar vilken av böckerna som är min favorit. Svår fråga. I själva verket omöjlig. Det är som att be mig välja vilket av mina barn som är min favorit. Det går helt enkelt inte.

En annan fråga som däremot tål att tänkas på är: Varför ska man läsa dem då?
Jag skulle kunna rabbla ett antal anledningar till varför men en enda räcker för mig – Einar Valentino Rönn.

Till vardags, Einar Rönn, en av de litterära gestalterna i böckerna som bitit sig fast hos mig. En norrlänning i förskingringen med en ständig längtan tillbaka till sitt älskade Arjeplog. Några rader ur åttonde boken i romansviten ”Det slutna rummet”:
Einar Rönn var friluftsmänniska och han hade valt polisyrket för att det var rörligt och erbjöd rika tillfällen att vistas utomhus. Med åren och befordringarna hade hans arbetsdag allt mer kommit att präglas av stillasittande bakom skrivbordet och vistelserna i friska luften, i den mån man nu kunde tala om sådan i Stockholm, hade blivit allt mer sällsynta. Det hade blivit ett livsvillkor för honom att få tillbringa semestern i sin hembygds vilda fjällvärld, han avskydde egentligen Stockholm och hade redan, fyrtiofem år gammal, börjat tänka på pensioneringen, då han skulle återvända till Arjeplog för gott.”

Mellannamnet Valentino som han själv starkt ogillade var ett resultat av att hans moder i sin ungdom beundrat den store Rudolf Valentino så till den milda grad att hon valde att döpa sin förstfödde efter filmidolen.

Einar Rönn är för mig på något sätt grundtrygghet och urnatur personifierad och jag läser med extra intensitet så fort han dyker upp i texten. När skådespelaren Håkan Serner, inte minst känd som skomakaren i teve-serien ”Den vita stenen” gestaltar Einar i Bo Widerbergs ”Mannen på taket”, filmatiseringen av ”Den vedervärdige mannen från Säffle”, gör han det på ett sätt precis som jag målat upp ”min” Einar Valentino Rönn.

Sedan den dagen har även Håkan Serner en speciell plats i mitt hjärta. Tänk om jag hade vetat det då, när vi stod där på Odenplan och kollade hur filmteamet släppte ner en polishelikopter rakt ner på uppgången från tunnelbanan. Han kanske var där någonstans, Håkan, Einar. Med längtan tillbaka till rötterna.

—

I Correns Bokblogg ingår Joachim Törnfeldt,Jakob Carlander (cirkelledare), Karin Ederö, Anna Tjäder, Birgitta Elwing,Christel Aurelius och Jan Holmbom.

Vi träffas en gång i månaden. På Correns Bokblogg fortsätter vi diskussionen med varandra och alla övriga som vill vara med.

I vår läser vi Gertrud Hellbrands ”Veterinären” (februari),Sjöwaöö/Wahlöös ”Roseanna”(mars), Jeanette Wintersons ”Skymningsporten” (april) och Chinua Achebes ”Guds pil” (maj).