En första mellandag

Jag var kanske bara åtta år om ens det. Men det hade varit en vit jul med mycket snö som det nästan alltid var på den tiden. Vi hade packat den militärgröna ryggsäcken med smörgåspaket, en termos med varm choklad, inte vattenchoklad, utan den lyxiga varianten gjord på mjölk. Dessutom packat ned ett par apelsiner. Vi skulle skida hela vägen upp till Molnby. Farsan, morsan och jag. Jag bar den marinblåa anoraken som jag fått i julklapp. Skidbyxorna var svarta med sydda pressveck. Och med fotbyglar i resår så att de skulle hålla sig kvar instoppade i pjäxorna. Raggsockorna hade mormor stickat.

Edsbyn hette mina blåa skidor. Stavarna var av bambu. Tänk att gräs kan vara så hårt. Nu började äventyret. Farsan ledde, jag följde och morsan täckte upp. Det var en strålande vinterdag. Natten hade varit osedvanligt kall men solen värmde redan och dess strålar såg till att hela landskapet gnistrade. Iskristaller i varenda träd som i den svaga vinden rörde sig som prismor, som diamanter och glittrade ut över nejden.

Långt där borta i ett moln av snörök kom tåget farande. De sprakade om kontaktledningen när loket tankade el för sin framfart.

Tänk, sa farsan, en gång i tiden gick det ända upp till Rimbo. Men den där kommer bara från Kårsta. Och jag tänkte på Rimbo och på lokstallarna i Rimbo. Där farsan började sin karriär inom järnvägen. Långt innan jag var född eller ens påtänkt. Då slet han där – som eldare på Roslagsbanan. Min farsa, stark som en oxe men alltid snäll som ett lamm. Jag vet att det han tyckte att det värsta med jobbet var inte att det var tungt. Det hade det mesta varit i hela livet. Utan det värsta var när det var dags att skotta ur en lokpanna. Det var obeskrivligt mörkt och skitigt. trots att han försökte täcka mun och näsa med en halsduk så spottade och hostade han sot, svart och ibland blod i dagar efter varje urskottning.

Vi skidade vidare mot Molnby. Där skulle vi hitta ett ställe i lä i solen. Ta av oss skidorna, lägga ut filten och morsan skulle duka fram förningen. Det skulle ryka om den upphällda chokladen och limpmackor med ost skulle dopps lätt i muggen innan de avnjöts. Farsan skulle berätta en historia hur det var förr, eller hur en riktig vinter egentligen är när snön når ända upp till taknock och det var många, många mil att gå till skolan.

Det var nog där och då som insåg att farsan inte bara var min farsa utan också min allra största idol. Större än till och med Johnny Weissmuller – självaste Tarzan. Dessutom en som jag fick hänga med hur mycket jag ville. Vi skalade apelsinerna. De var söta och goda. Solen sken och jag var bara åtta år om ens det. En av de där riktigt lyckliga dagarna i livet. Tillsammans med morsan och farsan.