En ledbuss med ett mindre badlakan i munnen

Söndag, tidig morgon och jag blir väckt alldeles för tidigt av en ledbuss med ett mindre badlakan i munnen. Några få sekunder, kanske bara en enda, befinner jag mig någonstans i ingenmansland, mellan sömnen och de vakna. Nattens alla drömmar flyr och med den brända jordens taktik raderas minnet av dessa innan de knappt hunnit slå rot bland nervceller och synapser.

Utav alla de sorters minnen som vi människor samlar på oss skrivs varje natt inte bara ett utförligt manus utan dessutom sker provspelning, rollsättning, kollationering, repetitioner och galapremiär innan dagen kommer åter. Då, när morgonen gryr är allt över. Hela natten är historia.

Ibland kan jag kämpa för att få vara kvar en liten stund till i den världen. Men det är dömt att misslyckas. För i samma stund som jag tänker tanken revas den endemiska bubbla som innesluter drömmen och likt en otät ballong sjunker den samman. Bort. Borta.

Men idag vaknade jag inte, utan väcktes. Av en ledbuss med ett mindre badlakan i munnen. Bussen heter Dr. Watson. Han är hund. Glad. Så glad att han inte nöjer sig med att vifta på svansen som andra hundar gör. Han väljer att istället vifta med hela sig själv. Som om han vore ledad på mitten, precis som en ledbuss. Den där arton meter långa bussen som ser ut att ha ett dragspel på mitten. Dessutom tillhör han hämtarna, eller rättare sagt bärarna. De som behöver ha munnen full med saker för att bli kompletta. Denna gång ett mindre badlakan. Han säger, och det svårt att förstå någon som pratar med ett badlakan i munnen, men han säger: Det är dags nu. Vakna. Jag har väntat länge nog. Ny dag, nya möjligheter.

Söndag, tidig morgon. Jag är vaken. Den förkalkade kaffebryggaren frustar och väser. Natten är slut. Nu är det snart dag. Inga problem. Det är inte så dumt att dagdrömma heller.