En ovärderlig skatt som inte kostar någonting

För ett tag sedan fick jag ett mejl. Om sanningen ska fram får jag många mejl. Dagligen kanske en 30 – 40 mejl som dimper ner i min inkorg. Vissa dagar närmare hundra kanske. Så att jag för ett tag sedan fick jag ett mejl är egentligen inget märkvärdigt alls.

Men nu var det så här att just det här mejlet som jag fick för ett tag sedan, fick jag inte. Jag vet inte, kanske gick det vill i cyberrymden eller så kanske jag bara rensade bort det av misstag. Jag fick det inte och hade det inte varit för en envis brevskrivare som idag, i ett nytt mejl, frågade om jag fått det förra hade det kanske för alltid blivit oläst.

Idag fick jag det skickat till mig. Och idag tog jag emot det. Och läste det. Mejlet innehöll utvärderingar från en föreläsning som jag höll för några veckor sedan. Med ord som underhållande, inspirerande, medryckande, engagerad och lärorikt berättade mejlskrivaren att jag nästan var i topp på den 10-gradiga skalan. Härligt, vem vill inte vara i topp.

Det var ett mejl så fyllt med beröm att ljuset i rummet blev lite ljusare, luften ännu enklare att andas och fick mig att sträcka på mig så till den milda grad att mitt BMI direkt nådde årsbästa.

Och just där, en lärdom för oss alla. När skickade du och jag senast ett mejl, ett brev, ett vykort till någon i vår omgivning bara för att visa uppskattning. Det är så enkelt och det betyder så mycket för mottagaren. Jag vet, jag har skrivit och sagt det förut, men jag säger det igen. Beröm är helt gratis att ge och ovärderligt att få. Tanken svindlar. Vi sitter alla på en ovärderlig skatt som inte kostar någonting att dela med sig av mer än några minuter av vår tid. Att ge beröm. Det har jag råd med. Det har du råd med. Vad väntar vi på?