En släng av konservatismer

Jag tänkte börja dagen med att vara lite värdekonservativ. Jag tänkte:
Cyklar borde alltid erbjuda fotbroms.

Men sedan när jag steg upp kände jag mig lite mera liberalkonservativ. Jag tänkte samtidigt som jag tog på mig mina tofflor:
Tofflor är ett måste, men jag behöver inte alltid ta på mig höger toffla före vänster. Jag kan variera lite där.

När jag klev in i vårt bondkök övergick jag mera till en kulturkonservativ hållning. Jag tänkte:
Sean Connery var mycket bättre som agent 007 än den saligen insomnade Roger Moore.

Samtidigt som det sista brunnsvattnet i bryggaren förvandlades till hett kaffe drabbades jag av socialkonservatismen. Jag uppfylldes av doften och tänkte:
Alla borde ha rätt till en kopp kaffe om dagen. Det är så vi bygger ett drägligt samhälle.

På vägen upp till brevlådan fick jag sällskap av Milton Friedman som sa att jag var en av dem. Helt plötsligt hade jag alltså blivit frihetligt konservativ. Klockan var inte ens åtta.

I lådan vid vägen ligger morgontidningarna. Och från en av dem stirrar Nordkoreas diktators döda ögon mot mig. Snälla, tänker jag, kan ingen vänlig själ störta denna despot. Och på ett enda ögonblick där vid vägkanten har jag blivit neokonservativ.

Nykonservativ går jag tillbaka mot huset. Jag tänker:
Tänk, det här med att hämta och läsa sina morgontidningar det är härlig tradition.

Vid frukostbordet får jag plötsligt en släng av lite paleokonservatism. Jag läser om Brexit och May och tänker:
Federalismen är kanske ändå ingenting för Europa.

Telefonen ringer. Det är Heimdal. De vill sälja på mig lite radikalkonservatism. Jag tackar nej och tar en påtår istället.

Genom köksfönstret blåser en lundakonservativ vind, men den avskräcker. Jag stänger fönstret. Jag tänker:
Jag har ju dessutom svårt att förstå dialekten.

Plötsligt uppenbarar sig det nationalkonservativa – på tisdag är det svenska flaggans dag, Sveriges nationaldag. Jag tänker:
Det ska vi fira.

Jag tänker:
Nu räcker det. Vi människor har ibland fullt upp med att stoppa varandra i fack. Den är si, den är så. Han är det ena. Hon är det andra. I själva verket är vi alla betydligt mer komplicerade än så och befinner oss ständigt på resa där vi till och från befinner oss i nästan alla fack. Det är det som är det komplexa. Det är det som är livet.

Det regnar här i Linnefors. Ett fint regn. Jag tänker:
Vi behöver regn. Och kaffe. Och varandra.