En tid mer spännande än någon annan

Till slut kom regnet. Det känns som det varit en osedvanligt torr och vacker höst i år. Lite som om sommaren helt enkelt inte brytt sig om att den egentligen ska ta slut där någonstans i häradet runt de sista kräftskivorna. Utan istället bara valt att fortsätta som om den har evigt liv.

Men det har ingen, evigt liv. Inte ens en svensk sommar. Nästan omärkbart började hösten ändå på något sätt sitt arbete. Försiktigt, som för att inte störa, skiftade några av träden här i Linnefors så sakta färg. Det gröna skimret i bladverken mattades och stänk av gulbruna nyanser kilades varsamt in. Trädens kronor höll dock fortfarande hårt i sina yttersta delar och endast ett fåtal löv tilläts släppa taget. Men när luften till slut är så bemängd med vattendroppar att diset övergår i den trolska dimman då orkar inte ens den starkaste av ekar eller lönnar hålla kvar sina vattenglansiga, livsgivande blad. I mängder faller de nu mot marken och sommaren drar sig sakta tillbaka, men vänder sig då och då om och ger oss ännu en dag med ljus som minner om den tid som var alldeles nyss.

Till slut kom då regnet. Och med regnet också mörkret. Vi hjälper också till. Vi klär på oss mörkret. Rostbrunt, mossgrönt, djupblått och svart. Nyekiperade möts vi på gator och torg. Men samtidigt är hösten förmodligen vår viktigaste årstid. Någon sa att de största landvinningarna, de främsta uppfinningarna och de klaraste idéerna i mänskligheten har kommit till under höstens tre månader. Om så är detta en tid mer spännande än någon annan. Hösten vår viktigaste årstid. Eller åtminstone lika viktig som vintern, våren och sommaren.